Anita Groth

”Jag är ganska pessimistisk och tror att vi kommer att hamna i en tid där vi inte kan använda antibiotika längre och människor kommer att dö av enkla infektioner.” Öron-, näsa- och halsexperten Anita Groth berättar om sin oro inför framtiden och varför hon är så engagerad i STRAMA!

Vilken/vilka är de stora frågorna inom ditt område just nu?
– Det har just kommit nya riktlinjer kring hur akut öroninflammation ska behandlas. 80 till 85 procent av alla akuta öroninflammationer läker av sig själva. Trots det behandlas 80 procent med antibiotika och nu vill vi ha ner den siffran till 30 procent. I vissa länder är riktlinjerna att barns öroninflammationer redan från noll års ålder ska självläka och i andra länder har gränsen satts vid sex månader. I Sverige är vi lite försiktigare och har därför satt gränsen vid ett års ålder, det var mycket diskussioner kring det här och jag tycker egentligen att gränsen kunde ha satts vid sex månader.  

– Nytt är också att inte alla öroninflammationer behöver kollas upp, vilket gör att resurserna kan användas på ett bättre sätt.

Namn:  Anita Groth
Akademisk titel:  Medicine doktor
Specialitet: ÖNH
Befattning: Specialist
Arbetsgivare: Privat

Vad står högst på din agenda inför hösten?
– Nu gäller det att nå ut med de nya riktlinjerna eftersom mer antibiotika leder till mer antibiotikaresistens. Jag jobbar mycket med STRAMA, Samverkan mot antibiotikaresistens. Vi föreläser, pratar med doktorer och skriver utbildningsmaterial. Än så länge ligger antibiotikaresistensen på fem procent i Sverige men i till exempel Frankrike, Spanien och Portugal är den uppe på över 50 procent. Jag är ganska pessimistisk och tror att vi kommer att hamna i en tid där vi inte kan använda antibiotika längre och människor kommer att dö av enkla infektioner.

– Det är ofta så att kollegor är mer konservativa medan föräldrarna tycker att det är toppen att slippa antibiotika.

Hur kom det sig att du valde läkaryrket?
– Jag ville egentligen bli psykolog för att främst kunna hjälpa människor med bipolär sjukdom, men på 60-talet när jag sökte var det svårare att komma in på psykologutbildningen än på läkarutbildningen.
 
Hur hamnade du inom ditt specialistområde?
– Jag vikarierade inom flera olika områden men jag fastnade för öron/näsa/hals för att jag tyckte att det var ett trevligt och omväxlande område. Barn och vuxna inom båda könen behandlas med olika metoder som kirurgi, medicin och psykologi. Det kan gälla allt från yrsel till halsbesvär.

– Däremot tyckte jag att det blev enahanda att arbeta i öppenvården, jag lyckades aldrig komma ifrån människor som inte var sjuka på riktigt, det var för många som sökte vård för att de hade lite slem i halsen. Därför har jag inriktat mig mer på att försöka informera om öron/näsa/hals och har bland annat varit med och skrivit ÖNH-handboken.

Hur utbyter du erfarenheter med kollegor?
– Vi har ofta personliga möten, men använder också internet mycket.

Vilken erfarenhet har du av internet och sjukvård?
– När vi skrev läroboken använde vi internet mycket och höll oss uppdaterade om allt som hände på området.

– Patienterna är välinformerade och välutbildade i dag, även om mycket av informationen de har läst är fel. Det är vår uppgift att se till att de får rätt information, och personliga möten kommer vi aldrig att komma ifrån. Jag tycker att det är positivt att människor kan mycket om sina kroppar och sin hälsa, men det är konstigt att de fortfarande inte kan så mycket om förkylningar och virus.

Om du skulle tvingas välja ett nytt yrke, vilket skulle det vara?
– Jag kan inte tänka mig ett bättre yrke men om jag skulle byta område skulle jag nog inrikta mig på allmänmedicin. Sedan brinner jag för att utbilda och informera omgivningen.

Vilken historisk person skulle du vilja äta middag med?
– Marie Curie, hon var fantastisk i sitt sinne för forskning. Jag skulle fråga henne hur hon kom på det här med röntgen. Men också Alexander Fleming som uppfann penicillinet vore intressant att prata med.

Vilken är din främsta levnadsregel?
– Se framåt!

Om du vann 5 miljoner, vad skulle du göra då?
– Jag skulle hjälpa mina barn. Vi har en dotter som är engagerad i Amnesty, det har även inspirerat oss. Vi är så privilegierade i den här delen av världen.