Debatt | Gastroenterologi

Divertikulit

Divertikulos är ett mycket vanligt och godartat tillstånd i tarmen. Sjukdomen ansågs som kuriosa under 1900-talets början, men sedan dess har incidensen stigit markant, framför allt i industrialiserade länder.


Åke Andrén-Sandberg, överläkare och professor, Gastrocentrum kirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, Gastrocentrum kirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset
Publicerad den: 2015-03-16
Författare: Åke Andrén-Sandberg, överläkare och professor, Gastrocentrum kirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, Gastrocentrum kirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset

Annons

I i-länder förekommer divertiklar hos cirka fem procent av personer under 40 år, och frekvensen ökar med stigande ålder. De flesta patienter med divertiklar har inga aktuella symptom. Epidemiologiska studier visar att bara 15-25 procent av individer med divertiklar utvecklar divertikulit. Det finns i dagsläget inget sätt att i förväg förutse vilka patienter med divertikulos som kommer att utveckla divertikulit.

Det har skrivits mycket om orsakerna till divertikulos och divertikulit, och främst har Burkitts teori om behovet av fiber i kosten fått fotfäste som förklaringsmodell. Det ökade trycket vid avsaknad av fiber skall då få tarmväggen att ge vika där den är som svagast, oftast på platsen för vasa recta där taenia saknas.

Annons
Annons

För hypotesen talar att tillstånden är vanligare i i-länder med lägre halt av grönsaker i kosten än i u-länder, men mot hypotesen talar att inuiterna på Grönland inte har någon divertikulos trots att de aldrig ätit några grönsaker. Nyligen hjärtopererade, transplanterade, dialyspatienter, patienter med RA, cortison-behandlade och patienter med blodsjukdom har i 80 procent av fallen med med perforerad divertikulit eller fistel till blåsan har ingen tidigare sjukhistoria på divertikulit.

Okomplicerad sigmoideumdivertikulit kännetecknas av smärta lokaliserad till vänster fossa, feber, leukocytos och CRP-stegring. Även om smärtan oftast förläggs till vänstra nedre bukkvadranten bör man vara varse möjligheten av en lång sigmoideumslynga som ligger över mot höger sida, varvid ömheten förläggs där – ungefär som en appendicit. Illamående, förändrade avföringsvanor och dysuri på grund av blåsirritation är andra symtom som kan förekomma. Med komplicerad divertikulit avses progredierande inflammation med perfora-tion och åtföljande komplikationer, såsom peritonit, abscess, fistelutveckling eller ileus. Blödning är en komplikation till divertikulossjukdomen men är inte kopplad till divertikulit. Perforation till fri bukhåla orsakar oftast påtaglig allmänpåverkan, ibland kombinerad med sepsis och chockbild. Feber, förhöjda inflammationsparametrar och uttalad palpationsömhet kan saknas vid steroidbehandling eller svår sepsisbild. Lokal peritonit ses vid avgränsad abscess eller peridivertikulit. Fistlar, vanligen belägna mellan sigmoideum och urinblåsa, ger symtom som pneumaturi, cystit, diarré och fekaluri.
 
Divertikulit är i första hand en klinisk diagnos, och i en studie visade sig den kliniska bilden vara rätt i cirka 70 procent av fallen. Diagnosen grundas på lokal peritonitstatus och avsaknad av uttalad ömhet i buken i övrigt, måttlig temperaturstegring och förhöjda inflammationsparametrar. Akut radiologisk undersökning kan utföras för att bekräfta diagnosen på en patient som tidigare inte haft divertikulit, men ska framför allt användas vid misstanke om komplikationer, såsom generell peritonit och abscess hos allmänpåverkad patient där utfallet kan förväntas medföra akuta terapeutiska åtgärder.

Den akuta kliniska frågeställningen vid misstänkt divertikulit är: perforation eller inte

Vid okomplicerad divertikulit kan en opåverkad patient utan hög feber eller peritonit och frånvaro av diagnostiskt komplicerande faktorer (ålder, immunsuppression eller annan allvarlig sjukdom) handläggas polikliniskt, men ompalpation bör utföras på liberala indikationer. Föreligger perforation (fri gas på röntgen) skall patienterna opereras akut.

Patienter som behandlats polikliniskt eller inneliggande för divertikulit och inte har kända divertiklar sedan tidigare bör genomgå kolonutredning i lugnt skede, vanligen 4-6 veckor efter tillfrisknandet. Avsikten är bland annat att utesluta malignitet, eftersom många patienter med akut divertikulit insjuknar i en ålder där kolorektal cancer är vanligt förekommande.

Kommentarer

Du måste logga in för att kunna skriva kommentarer. Logga in.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons
Annons
Annons