Kikhosta

Basfakta

Definition

• Kikhosta är en infektion med bakterien Bordetella pertussis som leder till hosta som håller i sig i upp till sex veckor med hostanfall och kraftiga inandningar (kikningar).¹
• Sjukdomen kallas även pertussis eller tussis convulsiva.
• Kikhosta är inte en sjukdom som bara drabbar barn. De allvarligaste fallen förekommer hos små barn, men den totala sjukdomsbördan är på väg att växla över till ungdomar och vuxna.^2-3
• Den sjukdomsframkallande bakterien, Bordetella pertussis, isolerades först av Bordet & Gengou 1906.⁴
• Diagnosen bör övervägas hos unga och vuxna som har haft torrhosta i över två veckor.

Förekomst

• Incidens:
  • Incidensen minskade betydligt när kikhostekomponenten infördes i barnvaccinationsprogrammet 1996
• Förekomst i Sverige:
  • Ökande bland tonåringar och vuxna:
    • Förklaringen är i huvudsak att den vaccininducerade immuniteten avtar med åren
  • Under 2015 rapporterades totalt 603 fall i Sverige⁵
• Globalt:
  • Globalt förekommer knappt 50 miljoner fall av kikhosta och man räknar med 300 000 dödsfall per år, varav 90 % sker i utvecklingsländerna
  • Vaccination förhindrar mer än 600 000 dödsfall⁶
  • Det har förekommit stora utbrott av kikhosta bland ungdomar som både har haft klassiska symtom på kikhosta och långvarig sjukdom med hosta⁷
• Pertussis är en anmälningspliktig och smittspårningspliktig sjukdom. Inträffade fall anmäls till smittskyddsläkare och Folkhälsomyndigheten.

Etiologi och patogenes

• Kikhosta orsakas av bakterien Bordetella pertussis:
  • Det är en liten, orörlig aerob gramnegativ stav som är strikt humanpatogen⁸ och som producerar ett sjukdomsframkallande toxin
  • En mildare och sällsyntare form beror på Bordetella parapertussis
• Inkubationstid:
  • 6–20 dagar
• Mycket smittsam:
• Den smittar från de begynnande katarrala symtomen och i tre veckor efter att de typiska hostanfallen har börjat – i undantagsfall upp till fyra till sex veckor
• Patienten är som mest smittsam i den katarrala fasen och de två första veckorna efter att hostan har börjat
• Droppsmitta i samband med host- och nysattacker
• Spädbarn är mottagliga för smitta ända från födseln eftersom antikroppar mot kikhosta inte förs över från mor till barn i särskilt hög grad
• Det är 90 % risk för att en icke-immun kontaktperson får sjukdomen
• Smittkällorna för tonåringar är i huvudsak skolkamrater och vänner, medan vuxna huvudsakligen smittas av barn eller arbetskollegor. Spädbarn kan smittas av syskon men föräldrar, mor- och farföräldrar och vårdpersonal är också möjliga smittkällor

Epidemiologisk växling

• Den ökade förekomsten av kikhosta bland ungdomar och vuxna beror på förändringar i vaccinet.⁹
• Omläggning från helcellsvaccin mot kikhosta till acellulära vaccin mot kikhosta på 90-talet gav en bra kikhostekontroll i den immuniserade åldersgruppen, men ingen långvarig immunitet.²
• Dessutom är det så att en naturlig infektion med kikhosta inte ger livslång immunitet, något som innebär att det finns en stor grupp av riskutsatta ungdomar och vuxna.³
• Acellulärt vaccin mot kikhosta är också avsett för vuxna.^10-11

Patogenes¹²

• Kikhosta utvecklas i fyra steg: Bakterien adhererar till ciliärt luftvägsepitel, undkommer värdens försvarsmekanismer, utvecklar lokal vävnadsskada och ger systemiska manifestationer via toxiner.
• Bordetella pertussis överförs via nära kontakt, droppsmitta.
• Bakterierna fäster till luftvägsepitelcellernas cilier med hjälp av flera adhesiner, däribland filamentöst hemagglutinin (FHA), fimbrier, trakeal kolonisationsfaktor, pertaktin (PRN) och pertussistoxin (PT).
• Lokala symtom som ger den typiska kikhostan beror på toxinmedierad skada på luftvägsepitelcellerna.
• Kikhosta innebär i vanliga fall inte systemisk sjukdom.

Predisponerande faktorer

• Otillräcklig vaccinering (ges i kombinationsvaccin samtidigt med vaccin mot difteri, stelkramp, polio och Haemophilus influenzae).
• Vaccinet ger inte komplett skydd:
  • Vaccin som ges vid tre, fem och tolv månaders ålder ger skydd hos över 90 % av barnen upp till två års ålder
  • Vaccinets verkan avtar gradvis efter tre till fem år, vilket innebär att vaccinet sällan har effekt efter åtta års ålder
  • Därför ges påfyllnadsdoser vid 5–6 års ålder och 14–16 års ålder tillsammans med vaccin mot difteri och stelkramp
• Små barn.
• Exponering för smittkällor.

ICD-10

• A37 Kikhosta
  • A37.0 Kikhosta orsakad av Bordetella pertussis
  • A37.1 Kikhosta orsakad av Bordetella parapertussis
  • A37.8 Kikhosta orsakad av andra specificerade bordetellaarter
  • A37.9 Kikhosta, ospecificerad

ICD-10 Primärvård

• A37- Kikhosta

Diagnos

Diagnoskriterier

• Eftersom de kliniska symtomen vid kikhosta varierar mycket och eftersom sjukdomsbilden i många fall är atypisk, rekommenderar man att diagnosen inte ställs endast på kliniska fynd utan att dessa också bekräftas med laboratorieanalyser.

Differentialdiagnoser

• Bordetella parapertussis ger ett liknande men lindrigare sjukdomsförlopp.
• Laryngit.
• Infektion med mykoplasma (ger också långvarig hosta).
• Viral luftvägsinfektion (RS-virus, adenovirus, parainfluensa- och influensavirus).
• Främmande kropp i luftvägarna.
• Allergi och astma.
• Sinuit.
• Cystisk fibros.

Anamnes

• Vaccinerade får i regel ett lindrigare sjukdomsförlopp utan de typiska "kikningarna".
• Den kliniska bilden kan variera mycket och beror bland annat på patientens ålder då sjukdomen är allvarligare ju yngre barnet är.
• Kikhosta kan debutera med atypiska kliniska symtom och de klassiska kikningarna saknas ofta, särskilt efter barnaåren.¹³
• Hos spädbarn under tre månader kan sjukdomen yttra sig som fall av apné och cyanos och den kan i värsta fall leda till döden.¹⁴
• Inkubationstid sju till tio dagar.
• Förloppet indelas i tre kliniska faser.

(1) Katarralt stadium

• Varar i en till två veckor.
• Kännetecknas av övre luftvägssymtom som hosta, rinnande näsa och feber.
• Ökat tårflöde och konjunktival injektion är inte ovanligt.
• I detta stadium kan inte kikhosta skiljas från en vanlig övre luftvägsinfektion.

(2) Paroxysmalt (konvulsivt) stadium

• Varar i två till fyra veckor, i vissa fall i åtta veckor eller längre.
• Hostanfallen tilltar, kommer i serier och avslutas med en kraftig inandning, där luften inspireras mot förträngda glottis:
  • Hostattacken avslutas med den karaktäristiska kikningen
• Under hostanfallen kan det uppstå cyanos, epistaxis, hypoxi och ökad venstas i ansiktet med efterföljande subkonjuktivala blödningar.
• Kräkning är ett vanligt åtföljande symtom.¹⁵
• Hostanfallen är ofta mest framträdande under natten, med närmast symtomfria perioder mellan anfallen.
• Det karaktäristiska är att patienten hostar fem till tio gånger under varje utandningsfas.
• Hos små barn kan tillståndet bli livshotande med apné och cyanos på grund av hosta och slem. Luftvägarna kan täppas till och det kan leda till hypoxisk hjärnskada eller till döden.
• Hos vuxna är symtomen först och främst långvarig hosta utan karaktäristiska kikningar. 
• Typiskt för det paroxysmala stadiet är ingen feber, ingen faryngit och inga symtom på systemisk sjukdom, men leukocytos (lymfocytökningen är mer uttalad än ökningen av neutrofila granulocyter) observeras vanligtvis och är orsakad av pertussistoxin.
• Efter flera veckor avtar hostanfallen i styrka och frekvens men natthostan kan vara besvärlig.
• Patientens immunstatus påverkar infektionens förlopp och i regel är sjukdomsförloppet lindrigare hos personer över 15 år och hos vaccinerade personer.
• Atypiska sjukdomsbilder:
  • Ses ofta hos personer som är vaccinerade mot kikhosta eller personer som har haft sjukdomen tidigare
  • Hos ungdomar och hos vuxna kan sjukdomen yttra sig som en ihållande torrhosta och stämmer överens med det kinesiska namnet på tillståndet: "100-dagarshostan"^16-17
  • En korrekt diagnos ställs ofta inte och oftast diagnostiseras sjukdomen som bronkit⁸
  • Dessutom har man kunnat visa på att en signifikant andel av primärinfektionerna med Bordetella pertussis bland ovaccinerade barn kan ha ett förlopp där sjukdomen varar i fyra veckor^18-19
  • Dessutom kan primär kikhosta hos spädbarn yttra sig med apné och kramper utan uppenbara hostanfall²⁰

(3) Återhämtningsperiod

• Varar i en till fyra veckor.
• Avtagande hosta, men patienten kan ha ihållande hosta i månader och luftvägsinfektioner flera månader senare kan utlösa kikhosteliknande hostanfall.

Ungdomar och vuxna

• Ungdomar kan ha typiska symtom på kikhosta men de kan också uppträda som långvarig hosta.⁷
• Vuxna har inte lika typiska symtom på kikhosta, men kikhosta är en vanlig orsak till långvarig hosta.
• Studier tyder på att den kliniska allvarlighetsgraden av kikhosta hos vuxna ökar med åldern.²¹
• Man har sett att kikhosta är orsak till 0,7 % av alla fall av sjukdom med hosta som varar i mer än 5 dagar och 5,7 % av alla fall som varar i mer än 56 dagar.^11,22

Kliniska fynd

Katarralt stadium

• Rinorré
• Subfebrilitet
• Rodnad i svalget

Paroxysmalt stadium

• Karaktäristiska hostanfall i serier med "kikningar".
• Under hostanfallen kan man se cyanos och epistaxis. Som en följd av venstas i huvudet och överkroppen kan man också se subkonjunktivala blödningar och petekier i ansikte och på överkroppen.
• Rodnad i svalget.

Kompletterande undersökningar i primärvården

PCR – påvisning med genteknik

• Känslig metod som ger snabbt svar.
• Klinisk epidemiologi:
  • Har högre sensitivitet än odling och samma höga specificitet²³
  • Testet kan påvisa både döda och levande bakterier, vilket gör att sensitiviteten påverkas mindre av antibiotikabehandling än vad odling gör
  • Falskt negativa resultat ses bland annat vid felaktig provtagning och när transport, förvaring eller provhantering inte har varit optimala
• Provtagning:
  • Både nasofarynxaspirat och prover tagna med nasofarynxpinne är mycket lämpliga provmaterial
  • Prov på pinne skickas på viralt transportmedium till mikrobiologiskt laboratorium
• Sannolikheten för ett positivt PCR-resultat vid kikhosta (sensitivitet) är störst under de första fyra veckorna av sjukdomen.

Odlingsprov

• Odlingsprov måste tas under sjukdomens första två veckor.
• Klinisk epidemiologi:
  • Specificiteten är nästan 100 %
  • Sensitiviteten är låg på grund av faktorer som felaktig provtagning, att proverna tas för sent i sjukdomsförloppet, långa transporttider och antibiotikaanvändning
• Tas från nasofarynx:
  • Odlingspinnen måste föras ända bak i nasofarynxområdet för att komma i kontakt med ciliärt luftvägsepitel
  • Tunna, böjliga ståltrådspinnar, som bland annat används för klamydiaprovtagning, är lämpliga för näsprover hos barn
• Snabb transport:
  • Provet på provtagningspinne måste transporteras så snabbt som möjligt till laboratoriet i rör med transportmedium (se labbhandbok)
  • Hållbarheten är relativt kort (några få veckor)
• Bordetella pertussis kan i vissa fall påvisas flera dagar efter påbörjad antibiotikabehandling.

Serologi

• Detta är det enda alternativet sent i förloppet när sjukdomen pågått i över tre till fyra veckor.
• Efter primärinfektion med kikhosta kan antikroppar påvisas tidigast två veckor efter symtomdebuten hos ovaccinerade personer, eventuellt ännu senare hos spädbarn.²³
• Metod:
  • En diagnostisk metod är att påvisa titerökningen av specifika antikroppar mot pertussistoxin, PT, och filamentöst hemagglutinin, FHA, eller andra Bordetella pertussis-antigener
  • Rekommendationen är att testa serumprover i duplikat för att påvisa serokonversion eller signifikant titerökning
  • Viktigast är att påvisa IgG, därefter IgA. Men hos barn under tre månader är det bättre att påvisa IgM än IgA
  • Behandling med erytromycin påverkar inte antikroppsproduktionen nämnvärt²³
• Falskt negativa svar:
  • Ett stort problem vid serologisk diagnostik är att det första serumprovet ofta tas för sent i förloppet för att man ska kunna påvisa en signifikant titerökning
  • Hos patienter med reinfektion är ökningen av antikroppar snabbare och oftast tas det första provet för sent i sjukdomsförloppet för att man ska kunna påvisa en ytterligare ökning av mängden antikroppar⁸
  • I de fall där det första provet har tagits för sent, det vill säga tre till fyra veckor efter sjukdomsdebuten hos vaccinerade personer och fem till sex veckor hos ovaccinerade personer, kan ett titerfall mellan akut- och återhämtningsserum vara en indikation på kikhosta²⁴
  • Hos ungdomar och vuxna misstänker man ofta kikhosta sent i sjukdomsförloppet vilket innebär att det inte är möjligt att ta ett prov tidigt. I en sådan situation bör en hög antikroppstiter som påvisas i ett enkelt serumprov vara tillräckligt för att diagnostisera kikhosta om det finns typiska kliniska tecken²³
• Titerökningens varaktighet:
  • Ett till tre år efter genomgången kikhosta börjar nivåerna av specifika antikroppar att sjunka
• Efter vaccination:
  • Från 1996 används ett acellulärt komponentvaccin i Sverige. Efter två doser påvisas IgG- och IgM-antikroppar
  • IgA-respons kan också observeras hos enskilda vaccinerade personer som har haft kikhosta tidigare, och det finns därför inget enskilt antigen eller någon isotyp som med säkerhet kan skilja mellan infektion och vaccination

Leukocyter eventuellt

• Ökning av antalet leukocyter (vanligen till 15–20, sällan över 50) där 60–80 % är lymfocyter.
• Lymfocytos är karaktäristiskt från slutet av det katarrala stadiet och under anfallsstadiet, men hos de minsta spädbarnen är detta inte särskilt specifikt.²⁵

När remittera?

• De minsta barnen bör läggas in på barnavdelning med adekvat isolering för luftvägssmitta.
• Pertussis är anmälningspliktigt.

Behandling

Behandlingsmål

• Sanering av infektion.
• Lindra symtomen.
• Öppna luftvägarna och sörja för tillräcklig syrsättning.
• Reducera smittrisken.

Allmänt om behandlingen

• Antibiotika:
  • Har en terapeutisk effekt om det ges i det katarrala stadiet
  • Erytromycin och nyare makrolider som azitromycin och klaritromycin är förstavalet vid behandling och profylax mot Bordetella pertussis
• Tilläggsbehandling:
  • Symtomatisk behandling med syretillförsel och sugning av luftvägarna kan vara nödvändigt för små barn och därför bör de observeras och behandlas på sjukhus¹³
• Definieras som allmänfarlig smittsam sjukdom.
• Förskola/skola – se uppföljning.

Läkemedelsbehandling

Antibiotika

• Dosering barn 0–6 månader (observera att provsvar inte inväntas vid stark misstanke om kikhosta) :
  • Erytromycin 40–50 mg/kg/dag fördelat på 2–3 tillfällen i 7–10 dagar eller
  • Azitromycin 10 mg/kg/dag i 5 dagar
  • Vid intolerans mot makrolider ges trimetoprim– sulfametoxazol (ej till spädbarn yngre än 6 veckors ålder på grund av risk för kernikterus)
• Dosering barn 6–12 månader:
  • Vid första symtom med hosta eller snuva efter smitta: Erytromycin 40–50 mg/kg/dag i 7–10 dagar eller
  • Azitromycin 10 mg/kg första dagen, därefter 5 mg/kg dag 2–5
• Dosering barn >1 års ålder och vuxna:
• Behandling övervägs vid särskilda skäl, till exempel vid svår underliggande sjukdom eller i hushåll med spädbarn <6 månaders ålder
• Erytromycin 40 mg/kg/dygn i 7–10 dagar, till barn och vuxna över 35 kg ges 500 mg 2 gånger/dag
• Erytromycin ska inte användas av kvinnor som planerar graviditet eller är gravida
• Smittorisken upphör:
  • Erytromycinbehandling rensar bort bakterien från nasofarynx inom tre till fem dagar och patienten kan betraktas som icke smittförande fem dagar efter insatt behandling

Annan behandling

• Syretillförsel och sugning av luftvägarna kan vara nödvändigt och spädbarn bör därför läggas in på sjukhus.
• Högt huvudläge och riklig vätsketillförsel.

Smittorisk

• Kikhosta är mest smittsamt i ett tidigt stadium.
• Obehandlat:
  • Obehandlad kikhosta smittar sällan i mer än två veckor efter att de typiska hostanfallen har börjat
• Vid antibiotikabehandling tidigt i sjukdomsförloppet:
  • Är patienten i normala fall smittförande i fem dagar efter insatt behandling
• För att förebygga smitta kan det vara aktuellt att göra anspassningar i vaccinationsprogrammet för friska närkontakter under två år och eventuellt vaccinera andra personer i närmiljön vid ett utbrott.

Förebyggande åtgärder

Vaccination

• Syftet med vaccin:
  • Förhindrar sjukdomen och lindra förlopp vid sjukdom
• Vaccinet ges i barnvaccinationsprogrammet vid följande åldrar: ²⁶
  • Difteri, tetanus, kikhosta, polio, Hib och pneumokocker kombinationsvaccin:
    • tre doser vid 3, 5 och 12 månaders ålder – ger skydd mot kikhosta hos över 85 % av de vaccinerade:
      • Difteri, tetanus, kikhosta och polio vid 5–6 års ålder Fjärde dosen vid 14–16 år tillsammans med difteri, tetanus
    • Minsta intervall är två månader mellan första och andra dosen och sex månader mellan andra och tredje dosen
    • Vid ökad smittrisk kan den första dosen ges så tidigt som vid sex veckors ålder. I så fall måste man tillämpa ett program med fyra doser
  • Om ett delvis vaccinerat barn utsätts för kikhostesmitta kan en vaccindos tidigt under inkubationstiden förbättra skyddet
  • Den vaccininducerade immuniteten avtar gradvis efter småbarnsåldern. Efter fullständig vaccination är skyddet 80 % men det avtar gradvis efter fem år²⁷
  • Antibiotikaprofylax är indicerat om ett ovaccinerat eller delvis vaccinerat spädbarn utsätts för kikhostesmitta (se ovan: Läkemedelsbehandling)
• Gravida:²⁸
  • Kikhostevaccin rekommenderas till gravida från gravidvecka 16
  • Syftet är att skydda de allra yngsta spädbarnen mot svår sjukdom i kikhosta
  • För att skyddet ska överföras till barnet bör vaccinationen ske minst 2 veckor före beräknat förlossningsdatum, men gärna tidigare för att vaccinationen ska hinna ge skydd om barnet föds för tidigt
• Vaccinets verkan:
  • Vaccinet ger 80 % skydd mot klassisk kikhosta och vaccinationstäckningen i Sverige är cirka 98,4 % (3 doser)
  • Avtar gradvis efter tre till fem år och därför har man infört en fjärde och femte vaccindos och rekommendation om booster vart tionde år för vuxna om så är aktuellt
• Vaccinering av vuxna?
  • Förekomsten av kikhosta bland skolbarn, tonåringar och vuxna har ökat eftersom skyddet från vaccinet har en begränsad varaktighet
  • Förstärkningsdoser med kikhostevaccin har därför diskuterats även för vuxna, eventuellt genom att ge DTP-vaccin istället för DT-vaccin²⁹
• Ett europeiskt samarbete (Child Innovac) utvecklar ett nasalt vaccin mot kikhosta som antas vara effektivare än dagens vacciner. Vaccinet ingår i en klinisk prövning (2011).

Vid smittorisk

• Profylaktisk behandling av spädbarn som är yngre än 6 månader bör starta utan att provsvar inväntas och redan vid misstanke om att de utsatts för smitta.
• Tidig behandling gäller även för barn yngre än 12 månader med symtom som tyder på kikhosta. Tidigt insatt antibiotikabehandling, helst innan kikningar debuterar, har visats lindra sjukdomsförloppet, men även behandling som påbörjas efter symtomdebut kan ha gynnsam effekt.
• Vid konstaterad kikhosta ska smittspårning utföras och den insjuknade personen bör tillfrågas om eventuell kontakt med spädbarn.
• Antibiotikabehandling bör ges till personer med konstaterad kikhosta som har nära kontakt med spädbarn – exempelvis föräldrar, mor- och farföräldrar eller personer som i sitt arbete kommer i nära kontakt med spädbarn. Behandling ges för att minska risken att spädbarnet smittas.
• Om kikhosta konstateras hos en gravid kvinna eller i en familj där ett barn snart ska födas bör det nyfödda barnet få profylax med antibiotika direkt efter födseln.

Vaccination vid utbrott av kikhosta

• Barn som har haft kikhosta:
  • Det är inte kontraindicerat att ge vaccin till barn som har haft kikhosta. Det ökar inte heller risken för vaccinreaktioner
  • Även om genomgången sjukdom ger skydd mot kikhosta bör barnen ändå grundvaccineras med DTP-IPV + Hib eftersom vaccinering med de övriga fyra enkomponentsvaccinen är svår att genomföra i praktiken
• Ovaccinerade spädbarn från sex veckor:
  • För ovaccinerade spädbarn kan den första vaccindosen påskyndas och ges tidigast vid sex veckors ålder
  • I så fall bör man ge fyra doser DTP-IPV + Hib
  • De första tre doserna ges med korta intervall, minst fyra veckor mellan varje dos. Den fjärde vaccindosen ges minst ett år efter den tredje dosen
• Ovaccinerade spädbarn från åtta veckor:
  • Det vanliga vaccinationsschemat kan användas om den första vaccindosen ges vid åtta veckors ålder som tidigast
  • De rekommenderade intervallen på två månader mellan den första och den andra dosen och sex månader mellan den andra och den tredje dosen måste följas
  • Skyddet mot kikhosta är minimalt efter den första vaccindosen men efter två doser är skyddet bättre
  • Om det är önskvärt att uppnå skydd snabbare kan samma vaccinationsschema som används för små spädbarn med tre doser och fyra veckors intervall även användas för större spädbarn
• Delvis vaccinerade barn under två år:
  • Delvis vaccinerade friska närkontakter under två år bör erbjudas en vaccindos om det har gått mer än fyra veckor sedan den förra dosen
  • För dessa barn är det bra med en ny vaccindos under en eventuell inkubationsperiod
  • Om förskjutningen leder till att de rekommenderade intervallen inte följs bör en fjärde vaccindos ges minst ett år efter den tredje dosen
• Delvis vaccinerade barn över två år:
  • Delvis vaccinerade närkontakter över två år bör slutföra vaccinationen enligt rekommenderat program
• Vaccinering av äldre barn och vuxna vid utbrott i närmiljön:
  • Vid utbrott av kikhosta i närmiljön bör man överväga att vaccinera personer som inte längre har tillräckligt skydd¹¹
  • Personen kan erbjudas en dos Boostrix (boosterdos mot difteri, tetanus och kikhosta)

Se även "Rekommendationer för att förebygga kikhosta hos spädbarn", folkhälsomyndigheten 2016

Förlopp, komplikationer och prognos

Förlopp

• Inkubationstiden är 6–20 dagar.
• Den smittsamma perioden börjar med de katarrala symtomen och under de tre veckor som följer vid obehandlad sjukdom. Störst är smittorisken den första veckan efter symtomdebuten.
• Tre kliniska faser: den katarrala fasen, den paroxystiska fasen och återhämtningsfasen.
• Kikhosta kan vara farligt för små barn, särskilt spädbarn som kan få apnéer i samband med hostanfallen.

Komplikationer

Hos barn

• Högst risk för komplikationer hos barn under sex månader.
• Kikhostepneumoni:
  • Mer än 90 % av mortaliteten vid pertussis hos små barn beror på komplicerande pneumoni, som är en aspirationspneumoni med sekundär bakteriell infektion
• Encefalopati:
  • Encefalopati är den mest fruktade komplikationen och är ett resultat av kramper och anoxi
• Meningoencefalit.
• Otitis media är en vanlig komplikation.
• Blödningar på grund av hostanfall, vanligast från näsan.
• Lobär eller segmentell atelektas av lungorna kan förekomma.
• Ljumskbråck, rektalprolaps, dehydrering och viktminskning.

Hos vuxna

• Urininkontinens.³⁰
• Övriga rapporterade komplikationer av kikhosta är pneumoni, pneumothorax, ljumskbråck, aspiration, emfysem, diafragmaruptur, brutna revben och dissektion av karotisartär.³¹
• I allmänhet rapporteras fler komplikationer hos vuxna än hos ungdomar.

Prognos

• Mycket god.
• Tidigare antog man att immuniteten efter genomgången kikhosta varade livet ut, men nyare studier visar att skyddet varar i 4–20 år efter infektion och 4–12 år efter vaccination.³²
• Dödsfall på grund av kikhosta förekommer men det är mycket sällsynt i Sverige idag.

Uppföljning

Anmälningsplikt

• Anmälningspliktig sjukdom utöver allmänfarliga sjukdomar samt spårningspliktig.
• Anmälningskriterier:
  • Kliniskt ställd diagnos och påvisning av antikroppar eller agens som motsvarar den aktuella infektionen
  • Kliniskt ställd diagnos som är epidemiologiskt knuten till laboratorieverifierat fall

Förskola och kikhosta

• Vid enstaka fall på förskola/i skolan är det i vanliga fall tillräckligt att kartlägga närkontakter på samma avdelning eller i samma klass.
• Vid utbrott med två eller flera fall bör föräldrar och anställda informeras skriftligt:
  • Om symtomen
  • Om åtgärder för ovaccinerade och delvis vaccinerade kontakter under två år
  • Om erbjudande om vaccination till andra ovaccinerade på förskolan/i skolan
• Vid behandling tidigt i förloppet bör patienten stanna hemma under den smittförande perioden de fem första dagarna av behandlingen.
• Vid behandling senare i sjukdomsförloppet är smittorisken liten och barnen kan gå till skolan/förskolan dagen efter att behandlingen har satts in.
• Friska närkontakter som får förebyggande behandling behöver inte stanna hemma.

Patientinformation

Skriftlig patientinformation

• Information om kikhosta
• Smittskydds­läkarföreningens smittskyddsblad