Spasticitet

Definition

• Undergrupp av onormal muskelspänning, muskeltonus
• En patologiskt ökad muskeltonus av skelettmuskulatur som drabbar vissa muskelgrupper i olika hög grad
• Kan ha både spinal och cerebral orsak

Etiologi och patogenes

• Skada av hämmande descenderande banor till ryggmärgen så att impulstrafiken i reflexbågarna ökar, vilket medför att senreflexerna blir livligare.
• Uppvisas vid en rad olika sjukdomar i centrala nervsystemet och skador som drabbar de motoriska nervbanorna.
• Vid perifera nervskador förekommer inte spasticitet.
• Spasticitet behöver inte komma till uttryck förrän dagar eller veckor efter en akut lesion.

Predisponerande faktorer

• Vanligast är skador i capsula interna (stroke), hjärnstammen (multipel skleros) och i ryggmärgen (ryggmärgsskador).

 

Anamnes och kliniska fynd

Anamnes

• Ökad spänning i skelettmuskulatur med livliga senreflexer.
• Kan också förekomma i tung- och käkmusklerna samt i bäckenbotten.
• Svår spasticitet leder lätt till ledkontrakturer i de spastiska extremiteterna.
• Vid kronisk spasticitet kan andra medicinska tillstånd (till exempel urinvägsinfektioner, blåssten, obstipation, analfissurer, hemorrojder och liggsår) öka den inåtgående (afferenta) impulstrafiken i de spinala reflexbågarna och förstärka spasticiteten ytterligare.

Kliniska fynd

• Ökningen i muskeltonus påverkar olika muskelgrupper i olika grad.
• I överextremiteterna är tonus ökad i högre grad i flexormuskulatur än i extensormuskulatur.
• I underextremiteterna är förhållandet det motsatta, tonus är mest ökat i extensormuskulatur.
• Spasticitet påvisas genom passiva rörelser. Spasticitet utgör ett motstånd i de påverkade musklerna (ökad muskeltonus), men det är inte detsamma genom hela rörelsen. Rörelsemotståndet är mest markant i starten av den passiva rörelsen och avtar efter hand (fällknivsfenomen).
• Ökningen i muskeltonus ökar vid hastiga, snabba passiva rörelser.

Differentialdiagnoser

• Spasticitet skiljer sig från rigiditet och dystoni, där en ökad muskelspänning har andra orsaker.

Behandling

Allmänt

• Behandling är inte alltid önskvärd, eftersom spasticitet ger bättre muskelarbete och förhindrar sårbildning i en paralytisk extremitet.

Läkemedelsbehandling

• Baklofen och diazepam används mest, men de har ingen selektiv effekt på spasticitetsmekanismerna. Hos selekterade patienter, där spasticiteten blir kronisk och svårt invalidiserande, går det att operera in en programmerbar infusionspump där små doser av baklofen kontinuerligt tillförs intratekalt. Därmed undviks biverkningarna knutna till peroral behandling, dessutom är effekten klart bättre med lägre doser.
• Botulinumtoxin kan användas vid uttalad och invalidiserande spasticitet i såväl stora som små muskelgrupper. Behandlingen är en specialistuppgift, där andra behandlingsformer, till exempel tenotomi och myotomi, också kan övervägas.

Annan behandling

• Kontrakturprofylax i form av långsam, upprepad töjning av musklerna. Kylpackningar över de spastiska musklerna kan förlänga effekten.
• Vid multipel skleros kan avkylning, till exempel i form av en kylväst, eller kall dusch, ha en övergående positiv effekt.

Förebyggande åtgärder

• Både vid cerebrovaskulära insulter och cerebral pares kan felställningar förebyggas.
• Uttalade kontrakturer ger dålig behandlingseffekt, men om smärtsamma spasmer förekommer vid kontrakturer kan dessa vara behandlingsbara.

ICD-10

R25 Abnorma ofrivilliga rörelser

R25.2 Krampanfall och spasmer

R25.3 Fascikulationer

R25.8 Andra och ospecificerade abnorma ofrivilliga rörelser