Utredningssteg vid IBS

IBS, Irritable Bowel Syndrome, debuterar ofta i ung vuxen ålder och definieras av buksmärtor relaterade till tarmtömning, förändrad tarmtömningsfrekvens och/eller förändrad avföringsinkonsistens minst en dag i veckan. Symtomen ska enligt Rome IV-kriterierna ha funnits en viss tid för att diagnos IBS ska kunna sättas.

Med noggrann anamnes och status samt uppföljning över tid kommer man långt i utredningen. Vid huvudmisstanke IBS räcker ofta SR, blodstatus samt transglutaminasantikroppar. Laktosintolerans bedöms bäst anamnestiskt, eventuellt med laktosreduktion under 2 veckor och sedan återintroduktion (provokation) i 2 veckor. Koloskopi behöver oftast inte göras bland yngre patienter (förslagsvis <50 år) utan alarmsymtom. Vid diarrédominans hos dessa tas kalprotektin i feces för att selektera vilka som behöver koloskoperas. 

Koloskopi görs i följande fall:

• Vid alarmsymtom – bland annat viktnedgång, anemi eller blod i avföringen.

• Vid positivt kalprotektin i feces – misstanke om inflammatorisk tarmsjukdom.

• Vid diarrédominans hos medelålders/äldre (förslagsvis ≥50 år) – kan vara kollagen- eller lymfocytär kolit.

Remiss enligt standardiserade vårdförlopp (SVF):

• Ändrade avföringsvanor i kombination med anemi eller blod i avföringen ger stark misstanke om tjock- och ändtarmscancer och ska utredas enligt SVF.

• Kvinnor ≥50 år med symtom på IBS som uppkommit inom de senaste 12 månaderna bör utredas enligt SVF för att utesluta ovarialcancer, eftersom IBS sällan debuterar för första gången hos kvinnor i den åldern.

Läs mer om Rome IV-kriterier, alarmsymtom och utredning av IBS i vår medicinska översikt