Medicinsk översikt | Öron-näsa-hals

Akut tonsillit / faryngotonsillit

Akut tonsillit/faryngotonsillit (halsfluss) definieras som akut ont i halsen på grund av inflammation i tonsill/tonsillerna och omgivande vävnad orsakad av bakterier eller virus.


Anita Groth, Specialist öron-näsa-hals, Privat
Uppdaterad den: 2016-08-11
Författare: Anita Groth, Specialist öron-näsa-hals, Privat
Uppdaterare: Caroline Gahm, Specialist öron-näsa-hals, Karolinska universitetssjukhuset

Annons

Vid streptokocktonsillit finns följande tillstånd:

Streptokockfaryngotonsillit:

Inflammation i tonsill/tonsillerna och omgivande vävnad orsakad av streptokocker.

Recidivtonsillit:

Återinsjuknande i akut tonsillit inom en månad efter föregående episod

Reinfektion: 

När patienten blir återsmittad, ”pingpong-infektion”.

Terapisvikt:

Bristande klinisk effekt under pågående behandling.

Annons
Annons

Definitioner av andra inflammatoriska tillstånd i svalget:

Akut faryngit (svalgkatarr):

Inflammation av bakre svalgväggen. Bakre svalgväggen är rodnad, ofta granulerad med blåsliknande rodnader som ser ut som spridda kullerstenar.

Lateralsträngsfaryngit:

Rodnad och svullnad i lymfoida vävnaden på svalgsidorna.

Kronisk tonsillit:

Långvarig inflammation i tonsillerna (minst tre månader) av den grad att dagliga aktiviteter påverkas.

Annons
Annons

Bakgrund och epidemiologi

Akut faryngotonsillit / tonsillit

Akut faryngotonsillit är en av de vanligaste infektionssjukdomarna med en incidens av cirka 400 000 fall/år i Sverige som söker primärvården Olika luftvägsvirus är vanligaste sjukdomsagens hos patienter som söker för halsont. Vilken infektionsorsak som är vanligast varierar dock beroende på patientens ålder och symtombild samt på den lokala epidemiologiska situationen. De bakteriella orsakerna till faryngotonsillit domineras helt av grupp A-streptokocker (GAS).

Streptococcus pyogenes (grupp A-streptokocker, GAS, eller betahemolytiska streptokocker grupp A) orsakad faryngotonsillit är vanligast i åldern 5–15 år men förekommer i alla åldrar. Inkubationstiden är två till fem dagar. Streptokockerna sprids genom direkt personkontakt, oftast via saliv eller nässekret. Mera sällsynt kan GAS spridas via infekterad mat. GAS är vanligast på vintern och våren.

Läkemedelsverket och Smittkyddsinstitutet tog år 2012 fram en uppdaterad behandlingsrekommendation för faryngotonsillit (halsfluss). Målsättningen är att ge nya tydligare behandlingsrekommendationer, där det är lättare att avgöra vilka patienter med halsont som har nytta av antibiotika och när man ska misstänka andra allvarliga sjukdomar som kräver sjukhusvård. Rekommendationerna gäller i första hand patienter i öppenvård utan allvarlig underliggande sjukdom och är avsedda som beslutsstöd till sjukvård och behandlande läkare men ersätter inte den kliniska bedömningen av en individuell patient.

Antibiotikabehandling ges idag för att förkorta sjukdomsduration och minska smittspridning. Risk för reumatisk feber och akut glomerulonefrit, utgör däremot inte längre någon indikation för behandling, då dessa komplikationer idag är så sällsynta i Sverige.

Etiologi och patogenes

De flesta akuta faryngotonsilliter är virusorsakade (50–60 procent) och åtminstone tio olika virussorter kan ge upphov till tonsillit. De virus som är oftast förekommande är adeno-, coxsackie A-, Epstein-Barr-, herpes simplex-, influensa-, parainfluensa- och cytomegalvirus.  Primär HIV-infektion kan debutera som en akut tonsillit.

Ungefär 30-40 procent av akuta faryngotonsilliter orsakas av bakterier och bland bakteriella tonsilliter orsakas 20–30 procent av grupp A streptockocker (GAS) och 5–10 procent av andra definierade bakterier. Av dessa ger grupp C och G streptokocker tonsillit i cirka 2–5 procent.

Andra mera ovanliga agens är Chlamydia pneumonie (TWAR), Mycoplasma pneumoniae och arcanobakterier som förekommer i enstaka procent. Fusobaterium necrophorum, en anaerob som kan finnas normalt i svalget i 10-15 procent, ger faryngotonsillit i 5 procent ( i åldersgruppen 16-30 år i 10 procent) Spiroketer och fusiforma stavar kan ge så kallad Vincents Angina (en ensidig tonsillit) som idag är sällsynt. Gonokocker kan ge en tonsillit liknande den man ser vid en streptokocktonsillit och är också ovanligt. Difteri är idag extremt sällsynt som tonsillitorsak. Cirka 10 procent har okänd etiologi.

Klinisk bild

Virusorsakad tonsillit

Det går kliniskt oftast inte att skilja en virusorsakad faryngotonsillit från en bakteriell (oftast streptokockorsakad) infektion enbart genom att titta i svalget. I vissa fall kan dock den kliniska bilden vara till hjälp vad avser bestämmandet av etiologiskt agens.

Adenovirusorsakad faryngotonsillit är absolut vanligast av virusorsakade tonsilliter, särskilt hos förskolebarn, och ger ofta vita proppar på tonsillerna men som regel inte så intensivt rodnade vävnader som vid streptokocktonsillit. Ibland förekommer samtidigt en konjunktivit.

Vid herpesvirusinfektion ses karakteristiska ”virusblåsor” i halsen. Coxsackie A virus ger också små blåsor på tonsillerna, gombågarna, uvulan och ibland tungan, och tillståndet kallas herpangina. Dessa blåsor kan spricka och ses då som små fibrinbeläggningar. I kombination med blåsor i händer och fötter kallas åkomman hand-, fot- och munsjuka eller höst- och vårblåsor. Vid primär HIV-infektion förekommer ofta också ett enantem i mjuka gommen. 

Epstein-Barrvirus ger mononukleos, körtelfeber. Den går ofta som epidemier inom vissa populationer, oftast i tonåren, varför den också kallas ”kissing disease”. Mononukleos kan yttra sig på olika sätt och beskrivs vanligen i tre olika typer; en febril typ, en lymfoglandulär typ – som ger en generell lymfadenopati speciellt hos barn och som är den vanligaste, och en anginös form då den lymfoida vävnaden i svalget, framför allt halsmandlarna, är engagerade. Den senare formen är vanligast i 15–30 årsåldern. Då ses kraftigt förstorade tonsiller med tjocka, gulvita, lite slemmiga ofta heltäckande beläggningar och ett peritonsillärt ödem. Även lymfkörtlarna på halsen är kraftigt svullna, ofta påfallande oömma. En tonsillit med samtidig svullnad av körtlar i axiller och ljumskar talar starkt för mononukleos. I över hälften av fallen finns hepatosplenomegali, varför bukömhet inte är ovanligt. Feber är vanligt, kan vara remitterande och brukar försvinna inom två till tre veckor men kan ibland kvarstå ännu längre.

Många har positiva antikroppar mot Epstein-Barrviruset utan att ha varit medvetna om att de genomgått sjukdomen. I andra fall kan symtomen vara så uttalade att patienten är inläggningsfall. Patienterna är mycket trötta efteråt och behöver ofta lång konvalescens. Mjältruptur finns beskrivet som komplikation. Kamp- och lagidrotter bör därför inte återupptas förrän efter fyra veckor (som det brukar ta för leverprover att normaliseras).

Streptokockfaryngotonsillit (GAS-tonsillit)

Anamnesen har begränsat värde, men uppgift om att syskon, kamrater eller förskolekompisar har streptokocktonsillit, scharlakansfeber (scarlatina) eller svinkoppor (impetigo) ska inge misstanke om streptokocker hos barnet med tonsillit.

Symtom och fynd som pekar på streptokockinfektion är snabbt insjuknande, kraftiga svalgsmärtor, beläggningar på tonsillerna, petekier i gommen, röd svullen uvula, smultrontunga, circumoral blekhet, munvinkelragader, scarlatiniformt utslag, impetigo och paronykier. Dessa symtom och fynd förekommer dock inte alltid.

Barn under 3 år har mycket sällan GAS-tonsillit då deras faryngotonsilliter till över 95% är virusorsakade, men de kan, speciellt vintertid, vara bärare av GAS. Därför ska snabbtest inte användas rutinmässigt på barn under 3 år. Purulent snuva och impetigo kan i dessa åldrar tala för GAS-infektion.

Diagnostik

Målsättningen i handläggningen av patienter med halsont är att identifiera de som har en GAS-orsakad faryngotonsillit.

Telefonrådgivning

Vid anamnes på halsont och samtidigt debuterande multifokala symtom såsom hosta, snuva, nästäppa, heshet, mun/svalgblåsor, konjunktivit är genesen viral. Därför bör man vid telefonrådgivning aktivt fråga efter samtidiga virala symtom förutom halsont. Då behövs ingen ytterligare sjukvårdsbedömning. Patienten bör alltid informeras om förväntat förlopp, vad man kan göra för att lindra symtomen och om förnyad kontakt vid försämring eller ingen förbättring efter 3- 4 dygn.

Patienter med akut halsont, dvs. ont varje gång de sväljer men utan tecken på virusorsakad ÖLI bör bedömas av sjukvården inom 1-2 dygn. Vid lindriga symtom och ingen feber kan man avvakta ytterligare.

Vid svåra symtom

Vid kraftig allmänpåverkan, mycket uttalad ensidig hals-svalgsmärta (peritonsillit, parafaryngeal abscess), stora svårigheter att svälja saliv (epiglottit), andas (epiglottit), gapa (peritonsillit), mycket svår lokal smärta på hals, bål eller extremiteter (fasciit) och/eller diarré eller kräkning (toxinpåverkan av GAS) bör akut bedömning göras och/eller akut remiss till sjukhus.

Bedömning i öppen vård

Vid diagnostiken av patienter med halsont har Centorkriterierna visat sig av värde, för att identifiera de med GAS-orsakad faryngotonsillit som har nytta av antibiotika, då de nu är validerade på mer än 200 000 patienter från 3 års ålder.

Centorkriterierna är:

  1. Feber ≥38,5 grader
  2. Ömmande käkvinkeladeniter
  3. Beläggningar på tonsillerna (hos barn 3-6 år räcker rodnade, svullna tonsiller)
  4. Frånvaro av hosta

Även om ≥3 Centorkriterier kan negativt snabbtest förväntas hos cirka 50 procent av patienterna.

Centorkriterierna är till nytta för att identifiera dem som har störst nytta av antibiotikum och när snabbtest ska tas.

Snabbtest (antigentest)

Snabbtest ska inte rutinmässigt användas på alla med halsont för att skilja mellan virusorsakad och bakteriell faryngotonsillit utan först om Centorkriterierna är ≥3 och om man bedömer att fördelarna med antibiotika överväger nackdelarna vid behandling. Exempel på nackdelar kan vara att antibiotika tidigare gett mycket biverkningar, eller att tidigare upprepade antibiotikakurer på grund av recidiv misstänks ha påverkat den skyddande normalfloran (eliminering av alfa-streptokockerna eller betalaktamasbildning av normalfloran).

Studier har visat att antibiotikabehandling kan förkorta symtomdurationen med 1-2,5 dygn om 3-4 Centorkriterier uppfylldes och GAS konstaterats men med <1 dygn om endast 0-2 Centorkriterier.uppfylldes.

Dagens snabbtester har mycket god sensitivitet (cirka 90 procent) och specificitet (95-98 procent) för påvisande av GAS men nackdelen är att de liksom svalgodling påvisar såväl de med klinisk GAS-infektion som asymtomatiska bärare med samtidig virusinfektion, då de blivit känsligare. Det diagnostiska värdet av ett positivt test för GAS är betydligt lägre hos barn än hos vuxna, då asymtomatiskt bärarskap hos barn är betydligt högre (10-50%) än hos vuxna (1-10%). Snabbtestet blir tidigt positivt vid förekomst av GAS och kan användas direkt vid symtomdebut. Det kan även användas vid recidiv och man behöver i praktiken inte vänta en vecka med förnyad snabbtest på grund av kvarvarande bakterierester i svalget efter en penicillinkur. vilket man förordat tidigare.

Snabbtestet liksom svalgodling förutsätter korrekt provtagningsteknik. Prov för odling eller snabbtest bör tas av läkare eller någon som är väl förtrogen med provtagningsmetodiken. Svalgprov liksom snabbtest ska tas i god belysning, tex med pannlampa. Provtagningspinnen pressas mot tonsillytorna och förs uppåt och nedåt på båda tonsillerna, men utan att pinnen vidrör tunga eller uvula.

Faryngotonsillit orsakad av grupp C- eller G-streptokocker kan ännu inte påvisas med snabbtester, utan endast med svalgodling.

Laboratoriediagnostik

CRP och LPK saknar värde för att differentiera mellan streptokock- och virusorsakad faryngotonsillit. LPK, B-celler och leverprover kan dock vara till hjälp i diagnostiken av mononukleos, liksom snabbtest för heterofila antikroppar (monospot). Testerna har relativt hög specificitet medan sensitiviteten är cirka 70 % och det tar fem till sju dagar med symtom innan testen blir positivt. Specifik EBVserologi rekommenderas i oklara fall.

Handläggning av tonsillit vid försämring/utebliven förbättring

Vanligaste orsakerna till halsont vid negativ snabbtest för GAS eller utebliven förbättring är virusinfektioner t.ex adenovirus eller mononukleos. Mindre vanliga orsaker är grupp C (GCS) eller G streptokockinfektion (GGS) (2-5 procent). Överväg blodprover för mononukleos (vita, diff ev leverprover, mononukleosserologi, monospot) eller svalgodling med fråga om GCS, eller GGS.

Diagnostik för mer ovanlig etiologi innefattar Arcanobakterier, Fusobacterium necrophorum, Mycoplasma pneumoniae, difteri, Vincent´s angina, som alla kräver specifik frågeställning på remissen primär HIV-orsakad faryngotonsillit och vissa autoinflammatoriska tillstånd (tex PFAPA= periodisk feber, adenopati, faryngit aftösa sår) är andra sällsynta differentialdiagnoser.

Vid terapisvikt, d v s bristande klinisk effekt under pågående behandling, bör diagnosen ifrågasättas! Se ovan. Terapisvikt beroende på penicillin- eller cefalosporinresistens förekommer inte och några penicillinresistenta kliniska isolat av GAS har inte påträffats någonstans i världen.

Differentialdiagnoser

Den akuta faryngiten-rinofaryngiten är den absolut vanligaste orsaken till halsont både hos barn och vuxna och är oftast en del i en ospecifik övre luftvägsinfektion (ÖLI), som orsakas av virus. och ibland föreligger rodnader på sidorna. Denna så kallade lateralsträngs- eller sidosträngsfaryngit kan vara av varierande intensitet och brukar efter två tre dagar övergå till snuva och ibland hosta. Ofta föreligger feber. Ibland finns samtidig rodnad i epifarynx. Oftast är tonsillerna helt bleka. Faryngit ska inte utredas vidare med snabbtester.

Vanliga orsaker till hals- och svalgsmärtor utan fynd är reflux (även vanligt hos barn), fonasteni och spänning i halsmuskulaturen ( TMD=.)

Tyreoideasjukdomar, framför allt tyreoiditer kan också ge halssmärtor ofta med ömhet framtill på halsen och över tyreoidea.

Aftösa sår, pericoronit och andra tandorsakade infektioner kan också ge smärta i halsen.

Långvariga diffusa halssmärtor kan också orsakas av munandning/snarkning som torkar ut slemhinnan, epifaryngit med irritation/infektion från epifarynx, eller infektioner i näsa-bihålor där pus dräneras ner via bakre svalgväggen.

Epiglottit måste uteslutas vid svalgsmärtor, sväljningssvårigheter , ev andningssvårigheter men med normalt svalgfynd.

Ensidig tonsillit måste följas upp- då det kan vara tonsillcancer. Vid asymmetri med symtom måste tonsillerna palperas för att utesluta cancer. Bakom en tonsillit kan också ligga en akut leukemi eller en agranulocytos. Om symtomen är atypiska måste blodstatus tas och remittering ske frikostigt.

Behandling av tonsillit

Vid handläggningen av patienter med halsont gäller det att identifiera de med GAS-orsakad faryngotonsillit som har nytta av antibiotika för att förkorta symtomdurationen. Studier har visat att den kan kortas med 1–2,5 dygn om 3–4 Centorkriterier uppfylls och GAS konstateras och med mindre än 1 dygn om endast 0–2 Centorkriterier uppfylls. Det är inte visat att frikostig eller tidig behandling av GAS minskar smittspridning men vid mer uttalade besvär finns ändå indikation för tidig behandling. Risk för reumatisk feber och akut glomerulonefrit, utgör däremot inte längre någon indikation för behandling, då dessa komplikationer idag är så sällsynta i Sverige. I Centorkriterierna, som är ett relativt grovt diagnostiskt instrument från 1980-talet, ingår såväl symtom som fynd, varför alla dessa inte säkert kan bedömas per telefon.

Tilläggskriteriet streptokockinfektioner i närmaste omgivningen, som var med i de tidigare svenska rekommendationerna ingår inte längre. Det kan dock öka sannolikheten för att det rör sig om GAS vid halsont, men ökar inte automatiskt nyttan av antibiotikaanvändning, då de flesta i omgivningen vid konstaterad GAS faryngotonsillit endast blir bärare eller får lindriga symtom. Symtomgraden av halsont/smärta/ sväljningsbesvär vid konstaterad GAS kan troligen avgöra om antibiotika gör nytta då det är sannolikt att effekten av antibiotika ökar vid en mer uttalad klinisk bild. Det diagnostiska värdet av ett positivt test för GAS är betydligt lägre hos barn änhos vuxna, då asymtomatiskt bärarskap 

hos barn är högre (10–50 procent) än hos vuxna (1–10 procent). Bärarskap är vanligast hos barn 5–12 år och störst inom familjen och i barngrupper. Barn under 3 år har mycket sällan GAStonsillit då deras faryngotonsilliter till mer än 95 procent är virusorsakade. Därför ska snabbtester undvikas vid faryngotonsilliter i den åldersgruppen, då bärarskap ändå kan förekomma, speciellt vintertid. Om det förekommer GAS-infektion i närmaste omgivningen kan det dock vara motiverat att snabbtesta även barn < 3år med halsont och behandla vid positivt test.

Alla med faryngotonsillit oberoende av genes bör erbjudas symtomatisk behandling (paracetamol, ibuprofen ( från 6 månaders ålder eller acetylsalicylsyra (ej barn) vid behov.
Antibiotikabehandling bör föregås av ett positivt snabbtest samtidigt med minst tre uppfyllda Centorkriterier.

Förstahandsmedel vid GAS-faryngotonsillit är Kåvepenin (eller synonym), 1 g x 3 i 10 dagar (barn: 12,5 mg/kg x 3). Kortare behandlingstid ger fler recidiv.
Vid penicillinallergi: klindamycin Dalacin 300 mg x 3 (barn: 5 mg/kg x 3) eller Cefadroxil 500 mg x 2 (barn: 15 mg/kg x 2, om ej typ I allergi) i 10 dagar.

Penicillin V är förstahandsalternativ vid behandling på grund av sin effektivitet, säkerhet, smala spektrum och låga kostnad. Kortare behandlingstid ger fler recidiv. Dosering två gånger per dag har i Sverige använts sedan 80-talet vid streptokocktonsillit.  På grund av penicillinets korta (30 min) halveringstid rekommenderas numera dosering tre gånger dagligen.

Recidiv av GAS-tonsillit

Cirka tio procent av streptokocktonsilliterna recidiverar vid bakteriologiska odlingar med samma streptokocktyp inom 14 dagar och cirka 25 procent inom två månader efter insatt behandling. Kliniska recidiv är något färre. Antingen har den insatta behandlingen endast haft övergående effekt på grund av tidigt recidiveller så har patienten initialt blivit av med sin infektion och därefter smittats igen (reinfektion). Det går inte att skilja ett recidiv från en reinfektion om samma streptokocktyp föreligger.

Etiologi

En tänkbar orsak till recidiv kan vara dålig följsamhet avseende antibiotika. En förkortning av behandlingstiden ger en ökad recidivfrekvens. En annan orsak är att streptokocker kan förekomma intracellulärt och är då skyddade för effekten av de antibiotika, till exempel penicillin, som inte kan ta sig in i cellen. Bakterier kan även, under vissa förhållanden, bilda biofilm, som utgör ett skyddande lager. Där kan bakterier leva och skyddas från effekten av antibiotika.

Betastreptokocker kan inte bilda betalaktamas, ett enzym som bryter ner betalaktamantibiotika. Andra aeroba och anaeroba bakterier i svalget/på tonsillerna kan däremot bilda detta enzym, som kan skydda streptokocken från penicillinets aktivitet. Ju mer penicillin som ges som tar död på de känsliga bakterierna i normalfloran, desto fler betalaktamasproducerande bakterier selekteras fram.

Alfastreptokocker ingår i normalfloran i de övre luftvägarna. Vissa alfastreptokocker har förmågan att, via ett bacteriocin, påverka/döda bland annat betastreptokocker. Personer som saknar alfastreptokocker på tonsillerna tycks vara mer benägna att få GAS-tonsillit än de som har dessa skyddande alfastreptokocker. Penicillinbehandling, framför allt i hög dos, påverkar normalfloran negativt och gör patienten mer benägen för ny smitta.

Behandling

Vid recidiv inom 4 veckor efter föregående episod ges Dalacin eller Cefadroxil. Dosering enligt ovan.

Makrolider bör undvikas med tanke på risken för resistensutveckling och att erytromycin inte är effektivare än penicillin V vid behandling av recidiv.

Ytterligare en penicillinkur efter penicillinbehandling ger en ännu högre recidivfrekvens och är olämpligt om inte patienten tidigare visat dålig följsamhet. Ett återinsjuknande senare än en månad efter föregående episod ska handläggas som en primärinfektion.

Vid upprepade recidiv bör eventuella smittkällor i patientens närmast omgivning kartläggas, vid >2 recidiv inom familjen motiveras antibiotikabehandling även av bärare. Vid smittspårning; tänk på alternativa smittkällor i hudförändringar småsår, eksem, paronyki, impetigo men också perianal streptokockdermatit, vaginit/ vulvit med flytning hos småflickor

Vid upprepade faryngotonsilliter (3-4 per år) bör man överväga remiss till ÖNH-specialist för ställningstagande till tonsillektomi men först efter att en Dalacin- eller Cefadroxilkur provats enligt ovan. Även vid virusorsakade frekventa tonsillitrecidiv finns indikation för tonsillektomi.

Prognos

De flesta streptokockorsakade halsinfektioner spontanläker inom en vecka ( 85 procent), men penicillinbehandling förkortar symtomdurationen. Behandling ges därför framför allt för att minska symtomdurationen men också för att minska smittorisken.

Symtomdurationen förkortas med mellan 1–2,5 dygn beroende på symtomgraden vid insättandet och hur tidigt behandlingen satts in. Tidigt insatt behandling ger en mer påtaglig behandlingsvinst, medan sent insatt behandling bara måttligt tycks påverka sjukdomsförloppet.

Det finns stöd för att insatt adekvat antibiotikabehandling minskar risken för att peritonsillit (halsböld) utvecklas (se komplikationer). Halsböld kan dock utvecklas även utan föregående streptokocktonsillit.

Komplikationer

Halsböld (peritonsillit)

Halsböld (peritonsillit) är den vanligaste suppurativa komplikationen till GAS faryngotonsillit. Totala incidensen är ungefär två procent av alla tonsilliter oavsett om streptokocker är genes eller inte. I en blandad ålderspopulation minskade risken att utveckla halsböld till cirka en sjättedel efter antibiotikabehandling. I en nyligen gjord svensk retrospektiv studie var medelåldern 25 år, vanligen män. I samma studie fann man inga peritonsilliter hos barn under sex år under en tvåårsperiod. Många peritonsilliter debuterar snabbt utan föregående symtomgivande tonsillit, en del har redan adekvat behandlats med penicillin men utvecklar ändå en peritonsillit. Förutom GAS förekommer anaeroba bakterier framför allt Fusobacterium necrophorum som etiologiskt agens vid peritonsillit.

Retrofaryngeal abscess

En annan ovanlig men mycket allvarlig komplikation är retrofaryngeal abscess som framför allt drabbar vuxna och orsakas främst av Fusobacterium necrophorum som också kan orsaka Lemierres syndrom. Detta mycket ovanliga syndrom kännetecknas av halsinfektion som kompliceras av vena jugularis tromboflebit och septiska embolier. Det är idag oklart om antibiotikabehandling av faryngotonsillit leder till minskad förekomst av Lemierres syndrom.

Övriga komplikationer till tonsillit

De så kallade fjärrkomplikationerna, poststreptokockglomerulonefrit , endokardit och reumatisk feber, är mycket sällsynta i Sverige och har varit det sedan lång tid. Glomerulonefrit kan inte med säkerhet förebyggas med antibiotika. Risk för dessa komplikationer utgör därför inte indikation för antibiotikabehandling i Sverige.

Allvarliga följdsjukdomar till GAS-infektioner såsom sepsis, ”streptococcal toxic shock syndrome” (STSS), och nekrotiserande fasceit är ovanliga men kan förekomma och kan då vara livshotande och måste kännas igen tidigt.

Invasiv sjukdom föregås dock sällan av klinisk faryngotonsillit eller bärarskap Incidensen av invasiv GAS-infektion ökar med stigande ålder (medianålder > 60 år).

De flesta allvarliga komplikationer/infektioner kan därför i praktiken inte förebyggas. Majoriteten av dessa, till exempel peritonsilliter (många föregås inte av tidigare läkarbesök för halsont) samt invasiva GAS-infektioner, måste misstänkas när de inträffar, dvs. man måste vara lyhörd för symtom som kan tyda på komplikation/allvarlig infektion med eller utan samtidiga halssymtom.

Vid tecken på allvarlig sjukdom med eller utan halsont (uttalad allmänpåverkan, svårigheter att svälja saliven, gapa, andas, uttalad hals/svalgsmärta, mycket svår lokal smärta, diarre´och kräkningar oberoende av snabbtestresultat och Centorkriterier – ta ställning till akut remiss till sjukhus.

Förskoleutbrott

Vid utbrott i förskola( >1/3 av barnen på avdelningen):

  • Verifiera utbrottet genom att kliniska fall dokumenteras (snabbtest eller odling)
  • Hygienråd till förskolan
  • Alla barn med faryngotonsillitsymtom + positivt snabbtest/odling inkluderande andra möjliga smittkällor (exempelvis perianal streptokockdermatit, impetigo, vulvit) behandlas samtidigt

Vidare information

Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer inklusive bakgrundsmaterial

Cochrane reviews

Smitta i förskolan, Socialstyrelsen

www.smittskyddsinstitutet.se/statistik/betahemolyserande-streptokocker-grupp-a-gas/

www.smi.se/amnesomraden/antibiotikaresistens/behandlingsrekommendationer

ICD -10

JO3.9 - Akut tonsillit/faryngotonsillit

JO3.0 - Streptokockfaryngotonsillit

J02.9 - Akut faryngit/rinofaryngit

Referenser

Handläggning av faryngotonsilliter i öppen vård- ny rekommendation. Sammanfattning. Läkemedelsverket informerar 6;2012:18-2

Groth A. Bärarskap och smittspridning av Streptococcus pyogenes i Handläggning av faryngotonsilliter i öppen vård-ny rekommendation. Läkemedelsverket informerar 6;2012:39-43

Del Mar CB, Glasziou PP, Spinks AB. Antibiotics for sore throat. Cochrane Database Syst Rev 2006(4):CD000023

Risberg S, Engfeldt P, Hugosson S. Incidence of peritonsillar abscess and relationship to age and gender: retrospective study. Scand J Infect Dis 2008;40(10):792–6

Roos K, Groth A, Svalget i ÖNH-handboken, red. Friis-Liby & Groth, Studentlitteratur, 2010

Smitta i förskolan, Socialstyrelsen; 2008

Tonsilloperation. Nationella Medicinska indikationer. Rapport från expertgruppen för tonsilloperation inom svensk förening för Otorhinolaryngologi, Huvud- och Halskirurgi, 2009

Kommentarer

Du måste logga in för att kunna skriva kommentarer. Logga in.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons