Frågor om alkohol fortfarande tabubelagt inom vården

Regeringen statsade på det så kallade Riskbruksprojektet. Ett projekt vars målsättning var att se till att frågor om alkoholvanor hos patienter skulle bli en sjävklar del vårdpersonalens arbete. Ett projekt vars avsikt var god, men som inte riktigt nådde ända fram. Läs reportaget: Frågor om alkohol fortfarande taubelagt inom vården

---

Omkring hälften av distriktsläkare och distriktssköterskor hade 2009 fått extra utbildning om alkohol och upptäcktsmetoder. De tyckte själva att de fått mer fokus på alkohol i mötet med patienterna. Det var det så kallade riskbruksprojektets avsikt. Men enligt patientundersökningar ställs inte frågan om alkoholvanor oftare.

Riskkonsumtion eller ”hazardous drinking” definierades för första gången i ett policydokument från WHO. Sedan tidigt 1980-tal har WHO aktivt arbetat för att utveckla så kallade sekundärpreventiva strategier mot alkohol.  Sekundärpreventionen syftar till att i ett tidigt skede upptäcka riskkonsumtion för att undvika ohälsa och andra alkoholrelaterade problem. I Sverige slog begreppet riskbruk igenom när Statens Folkhälsoinstitut, FHI, som på uppdrag av regeringen startade det så kallade riksbruksprojektet 2004. 

Att definiera riskkonsumtion blev en fråga för FHI, men att uppmärksamma riskkonsumenterna blev en fråga för vården.  ”Alkohol bör bli en självklar fråga för de läkare, sjuksköterskor och barnmorskor som arbetar inom svensk primärvård och företagshälsovård, på samma sätt som andra frågor som har stor betydelse för folkhälsan”. Det var Riskbruksprojektets målsättning. Och innan projektet avslutades hyllades resultaten: sex av tio läkare och hälften av alla distriktssköterskor i primärvården tar alltid eller ofta upp frågan om alkoholvanor med patienter, enligt en undersökning från Linköpings universitet.

Men enligt undersökningar där man frågat patienter om de fått frågor om levnadsvanor och då i synnerhet alkoholvanor så stämmer inte riktigt detta. Vårdpersonal frågar inte oftare patienter om alkohol efter projektet. De upptäcker heller inte fler skador än tidigare. Riskbruksprojektets avsikt nådde, med andra ord, inte riktigt ända fram.

– Trots det fyllde projektet en viktig funktion. Det startade något, satte igång en medvetenhet hos de som utbildades om att frågor om alkoholvanor är viktiga, svarar Sven Wåhlin, distriktsläkare i Uppsala och överläkare på Beroendecentrum Stockholm, på frågan om Riskbruksprojektet var en misslyckad satsning.

Sven Andréasson, överläkare och professor på Beroendecentrum i Stockholm håller med Sven Wåhlin men ser även bristerna i Riskbruksprojektet.

– Å ena sidan ser vi att personal från primärvården samt företagshälsovården kan mer om alkohol nu, de känner större säkerhet att ta upp frågan med patienterna och tycker att frågan är viktigare nu än tidigare, å andra sidan ser vi också att det inte lett till fler frågor om alkoholvanor och därmed liten skillnad mot för fem år sedan.

Omkring hälften av alla distriktsläkare och distriktssköterskor hade 2009 fått extra utbildning om alkohol och upptäcktsmetoder. Men varför är det då fortfarande svårt för vårdpersonal att ställa frågor om alkoholvanor?

– Dels är ämnet känsligt och därför drar man sig för att ställa den typen av frågor. Många tror att de trampar folk på tårna så att säga. Dels handlar det om att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får ett bekräftande. Många läkare och sköterskor anser inte att de är tillräckligt rustade och kompetenta kunskapsmässigt och kan då inte heller vara beredda på vad de ska göra, säger Sven Andréasson.

Vidare menar Sven Andréasson att det också är en organisatorisk fråga. På många vårdcentraler finns ingen tydlig policy över hur det här ska utföras och inte heller ett tydligt uppdrag från landstingsledningen. Ett policydokument om alkohol tycker Andréasson är viktigt för att frågan ska bli en naturlig del i mötet med patienten.

Om nu frågan är känslig. Hur ska läkare och annan vårdpersonal ta upp frågan på ett bra sätt?

– Den ska fogas in i ett rimligt sammanhang. Frågan om alkoholvanor ska inte tas upp vid alla besök. Den ska istället ingå i ett samtal om levnadsvanor, kanske vart tredje år. Men om en patient till exempel söker hjälp för att den har sömnproblem, då är frågan om alkoholkonsumtion ytterst relevant. När alkohol kan vara relaterad till en diagnos, då ska den givetvis ställas, säger Sven Andréasson.

– Läkare vet ofta att alkohol kan ha betydelse för de flesta sjukdomar. Patienten är däremot ofta ovetande om att alkoholen kan påverka deras sjukdom. Vården måste därför se det som sin roll att tillsammans med patienten försöka värdera om alkoholen kan ha betydelse i hans eller hennes fall, fortsätter Sven Wåhlin som skrivit boken ”Alkohol – en fråga för oss i vården” som nyligen gavs ut.

Idag har nästan en miljon svenskar riskabla alkoholvanor. Mest utbrett är riskbruket bland män i åldern 16-29 år. Hela 30 procent berusningsdricker två gånger i månaden och motsvarande siffra för kvinnor i samma ålder är 23 procent.

Tycker du att frågor om alkohol är viktiga? Och händer det att du drar dig för att fråga dina patienter om deras alkoholvanor?Diskutera!

Vad är riskkonsumtion?
Riskdrickande för män i Sverige motsvaras av mer än 14 standardglas per vecka och/eller att dricka 5 standardglas eller mer per tillfälle minst en gång i månaden, medan riskdrickande för kvinnor definieras som mer än 9 standardglas per vecka och/eller att dricka 4 standardglas eller mer per tillfälle minst en gång i månaden. Med standardglas menar man, 33 cl starköl, 12 cl vin eller 4 cl sprit.