NetdoktorPro bevakar | Geriatrik

Kongressrapport från IPA i Bryssel

Demenssjukdomar fick stor plats under det internationella mötet International Psychogeriatric Association, IPA, som nyligen hölls i Bryssel. Netdoktors expert Mikael Nornholm var på plats och rapporterar om flera överraskningar från kongressen.


Mikael Nornholm
Publicerad den: 2014-12-15
Författare: Mikael Nornholm, överläkare allmän vuxenpsykiatri, Minneskliniken, SUS, Malmö

Annons

Första mötesdagen på IPA

Första dagen på IPA:s möte var fyllt av överraskningar. Eftersom jag själv arbetar med företrädesvis äldre med såväl begynnande minnessjukdomar som depressioner och andra psykiatriska sjukdomstillstånd, var denna första dag något omskakande. Representanter från Europa, Indien och Taiwan, redogjorde för sina lands insatser inom området äldrepsykiatri och geriatrisk omvårdnad av äldre. Och det skiljer sig väsentligen. Många insatser sker inom området äldrepsykiatri och demenssjukdomar vad gäller både behandling och omvårdnad. Men vem gör jobbet?Mikael Nornholm

Enligt WHO, där uppgifter publicerades av prof Anne Pot, framkom att den grupp personer som gör det mesta av den informella vården, är arbetande kvinnor. Äldre mentalas sjukdomar sköts av ett kvinnligt familjeuppoffrande! Man diskuterade om en av orsakerna till detta är, att kvinnor inte utgör lika stor del av arbetskraften, där män, åtminstone i Europa, utgör majoriteten.

Annons
Annons

Inte nog med detta.

Dessutom fortsatte Anne Pot med att forskningen idag dessutom förstärker sociala orättvisor. Starka påståenden i ett allt ekonomiskt svagare Europa. Hon avslutade krasst med, att ålderspsykiatrin och demensvården helt enkelt är obetald.

Underbemannad äldrepsykiatri i Europa

Hur ser det ut i Europa vad gäller läkare inom till exempel äldrepsykiatrin? Ja, det är underbemannat med hänsyn till normen. I Belgien, är det en nästan 50 % läkarbrist inom äldrepsykiatrin sett på antal läkare på 100000 invånare. Däremot står sig länder som Portugal och Nederländerna betydligt bättre. Dessa har t o m äldrepsykiatriska kliniker och specialiteter inom området.

Nedrustning, med en minskning av antal slutenvårdsplatser åt patienter med psykisk ohälsa har skett i Sverige. Detta drabbar naturligtvis även de äldre. Med hänsyn till att 19 % av vår befolkning är över 65 är, och livsrisken insjukna i depression är 50 % upp till 70 år, är den ökande andelen äldre något som måste beaktas! Visserligen är det oftast de svåraste depressionerna som kräver sjukhusvård, men även tidig behandling kan var skillnaden mellan liv och död. I synnerhet, då antalet äldre som suiciderar är en stor andel, ca 500 om året.

Lyckligtvis väntar Sverige på beslut om att införa en tilläggsspecialitet inom äldrepsykiatri. Målbeskrivningen har varit ute på remissrunda. Beslut väntas.
Dr Sparring-Björkstén berättade något överraskande om detta faktum under första dagen på IPA. Hon har tillsammans med idogt strävande och envisa medlemmar i Svensk Förening för Äldrepsykiatri (SÄPF), länge arbetet för detta. Och äntligen verkar Sverige, likt andra europeiska länder, få en liknande specialitet. Hennes poster om utvecklingen från de första stegen, fram till remissförfarandet, mottogs med stor entusiasm internationellt.

Andra dagen – biokemi och sociologi i fokus

Annons
Annons

Tro det eller inte – nej, det handlar inte om biosociologi i dess rätta mening. IPA hade däremot gjort ett djärvt drag, genom att föra samman en framstående grundforskare inom Alzheimers sjukdom, dr Strooper med professor Carol Brayne (ja, hon heter faktiskt så; inte ”Brain” dock) från Cambridge. Och detta drag var sannerligen lyckat.

Emedan biokemisten, som arbetar med ett ämne nära Nobelprisklass, talade om komplicerade mutationer och stereotypier för uppkomsten av Alzheimers sjukdom, svarade prof Bryne med en helt annan sida av myntet – fokus på patientens och anhörigas vilja!
Inte många stora farmakologiska genombrott inom alzheimerforskningen har skett de senaste 15 åren, i alla fall inte vad gäller behandling av de grundläggande sjukdomsmekanismerna för att modifiera själva sjukdomsförloppet. De senaste årens studier med monoklonala antikroppar, riktade mot det ”onda” amyloidet har prövats, men ingen dramatisk verkan har setts generellt.

Några studier har dock börjat behandla tidigare, vid tentativa förstadier till Alzheimers sjukdom. Detta eftersom man trots allt sett viss positiv effekt på minne och allmän funktion vid just mild demens av alzheimertyp.
Dr Strooper talade dock om en helt annan angreppspunkt: enzymerna sekretaserna.
Sekretaserna klyver nämligen ett ”förstadie-protein” (APP) på ett felaktigt vis: delvis p g a mutation ; delvis p g a slumpen. Därför menar dr Strooper, att man borde återuppta dessa sedan tidigare misslyckade studier på beta – och gamma sekretashämning. Detta trots att en tidigare stor lovande studie, tyvärr gav biverkningar i form av magblödningar och hudcancer, varför den av naturliga skäl avbröts.

Fokus på den drabbades behov

Dr Strooper påstår dock, att man borde prövat en mindre dos och samtidigt hållit nere annan sjuklig process som löper parallellt, nämligen NOTCH-påverkan och andra, enligt honom, nyupptäckta mekanismer som Sema3a och Neuroregulin. Saker jag hitintills aldrig hört talas om, måste jag erkänna! Intressant!
Prof Brayne, klargjorde dock, utifrån sociobiologiska faktorer, att demenssjukdomar är, krasst uttryckt, ”in a tight spot”. Hon påstod att kanske attityderna till dem, har att göra med ett förnekande av åldrandet i sig?

Och varför diagnosticera? Vad är risken med överdiagnostik? Överdiagnostik, menade hon, ger inte de önskade effekter av behandlingen man hoppats på…
DSM (diagnostisk manual) har ju inte som syfte att, som hon förklarade vidare, att etikettera personer. Och hur påverkas behandlingen och bemötandet med hänsyn till VEM som diagnosticerar patienten? Vilka ”glasögon” har du på dig som läkare? Geriatrikens? Allmän specialistens? Neurologens? Psykiaterns?

Dessa reflektioner är saker som jag själv endast undermedvetet snuddat vid, trots jag arbetat kliniskt i snart 15 år inom området. Funderingarna ligger dolda i en stor gryta av åratal av ansträngningar och intellektuellt arbete med att just sätta diagnos och förhoppningsvis få alla inblandade att må så bra som möjligt.
Naturligtvis predikade dr Brayne för att man skulle fokusera på den drabbades och anhöriges behov. I en ganska genomträngande analys av forskningen gentemot andra kvantitativa framsteg, klargjorde hon att man tappat väsentligt i den personcentrerade och miljöfokuserade synen på demenssjukdomar. (De nationella riktlinjerna i Sverige, poängterar dock vikten av detta!)

Andra faktorer måste studeras mer ingående är:
-    Den drabbades och anhörigas vilja
-    Etik
-    Juridik
-    Betydelser av hur de anhöriga själva uppfattar bemötande och information/kommunikation.

 ”Mind-blowing” – men samtidigt självklarheter!


Tredje och sista dagen - hur hanterar vi yngre med demens?

Förvånande att demenssjukdomar fått så stort utrymme på IPA, trots allt. Depressioner hos äldre är ju vanligare. Men efter att ha lyssnat på hur svårt området med yngre demenssjukdomar (”working dementia”) är, där såväl anhöriga, barn som föräldrar och samhället i sig drabbas, förstår man implikationerna! Inte mycket studier har gjorts om hur man diagnosticerar och bemöter denna grupp. Malmös minnesklinik, har dock ett Yngre Program där man tar hand om patienter på ett strukturerat vis.

Studier som NeedYD (Needs in Young Onset Dementia) och BEYOnD är stora ansträngningar till att försöka fastslå vilka symtom som är mest förekommande, om hur man ska bemöta patienterna samt vilka är viktiga faktorer för god livskvalité. Såväl ”hälsocheck” genom ett Medicinskt-Socialt-Team som case-managment strategier rekommenderades. Vikten av att snabbt lösa juridiska och sociala rättigheter för den drabbade och anhöriga poängterades.
Yngre demenser innebär en högre belastning för anhöriga. Symtom som vanföreställningar, hallucinationer och störd dygnsrytm är mer vanligt förekommande. Anhöriga har en högre risk för depressioner själva! Tyvärr har dessa även oftast en mindre positiv upplevelse av diagnosprocesessen, vilket iofs kan förklaras med, att gruppen är mycket heterogen och svårdiagnosticerad.

Viktiga insikter om sociala faktorer

Avslutningsvis gav IPA:s möte i Bryssel, insikter om flera såväl biologiska som sociala betydelsefulla faktorer för såväl äldres mentala sjukvård generellt som demenssjukdomar i synnerhet. Föreläsningarna innebar inte bara nya erfarenhet av hur det står till i Europa eller internationellt; mötet gav goda kontakter med representanter från Grekland, USA, Storbritannien och Portugal. Även Sveriges medverkan syntes starkt och visade på att vi jobbar hårt på hemmaplan och syns internationellt!

Men nu tillbaka till arbetet – med nya insikter som ni förhoppningsvis blivit del av härmed!

Kommentarer

Du måste logga in för att kunna skriva kommentarer. Logga in.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons