Logopedförbundet: "Läkare remitterar för få patienter med dysfagi"

– Hade läkare haft den här kunskapen hade jag kunnat slå vad om att remitteringen av dysfagi hade ökat ganska lavinartat, säger Ulrika Guldstrand.

Det finns ingen tillförlitlig statistik för utbredningen av dysfagi. Men enligt beräkningar lider drygt 6-8 procent av den svenska befolkningen av dysfagi i någon grad. Men Logopedförbundet varnar för att det finns ett stort mörkertal av dysfagipatienter som lämnas utan hjälp.

Orsaken är att andra yrkesgrupper inte identifierar dysfagi, plus att de inte vet vem de ska remittera till.

– Skulle man till exempel börja remittera dysfagipatienter i den omfattningen som det skulle behövas, till exempel inom äldrevården, då räcker vi inte till på långa vägar. Då skulle det vara en stor brist på logopeder, säger Ulrika Guldstrand.

Läs även: Johanna, 35, fick dysfagi på grund av muskelsjukdom

Vanligt bland äldre – men okunskapen är stor inom äldrevården

Cirka 80 procent av de boende i kommunal äldreomsorg ha någon grad av dysfagi. Trots den stora utbredningen av problemet är okunskapen bland både läkare och vårdpersonal stor. Framförallt uppstår problem kring mat och måltider.

– På äldreboenden kan vi se att kunskapen är mycket, mycket, bristande. Den överlämning som sker mellan sjukvård och äldrevård, gällande ätande och sväljning, den är närmast obefintlig.

Dysfagi kan leda till aspirationspneumonier, det vill säga att mat och dryck sväljs ned i luftstrupen och ökar risken för lunginflammation.

– Och värst av allt är när aspirationen är tyst, det vill säga när den som har den inte hostar när de sväljer fel, mat och dryck rinner helt enkelt ned i fel strupe och utlöser inte någon reaktion alls. När patienten kommer till sjukvården så har de en lunginflammation, och det är den som diagnostiseras.

Ulrika Guldstrand berättar att den här typen av sväljsvårigheter kan sluta med att äldre hamnar på intensivvårdsavdelningen på sjukhus på grund av akut lunginflammation.

– Men vi har ingen aning om riktigt hur många, för de får inte en diagnos för sina sväljproblem, utan de får bara diagnosen lunginflammation, och det är en ganska vanlig diagnos bland äldre.

Borde sjukvården reagera starkare när äldre kommer in med lunginflammation?
– Absolut. I synnerhet när det gäller återkommande lunginflammationer. Men de skickar bara tillbaka dem Men de behandlas för sin lunginflammation och skickas tillbaka till sitt boende, säger Ulrika.

Läs även: Åtgärder för undernäring hos äldre bortprioriteras

Logopeder kan hjälpa äldreboenden

Logopeder hjälper dysfaipatienter med framför allt att fastställa en ät-eller sväljsvårighet. Det handlar också om att utreda vilken typ av mat som patienten klarar av, hur sväljsvårigheten kan kompenseras och om hen eventuellt behöver konsistensanpassning. Är det riktigt illa handlar det om att veta var gränsen går för att överhuvudtaget inta föda oralt.

– Du kan inte bota en sväljsvårighet i dagsläget, men du kan hindra den från att bli en sjukdomsorsak. Den här typen av kunskap hade vi kunnat förse vårdpersonal inom äldreomsorgen med om vi fanns där. Det är väldigt basal kunskap, men det är den kunskapen som först av allt saknas.

Eftersom det inom äldrevården finns många personer som behöver hjälp med matning finns det några strategier som vårdpersonalen kan ta till för att förhindra att maten hamnar i fel strupe:

• Om patienten ofta hostar i samband med intag av mat och dryck behövs en remiss till logoped.
• Ha patienten helt sittande, inte halvliggande
• Ibland kan konsistensanpassning av maten behövas, men detta ska inte göras på måfå. Det kräver kunskap om vilken typ av sväljsvårighet en person har. 
• Ge måltiden gott om tid, stress ökar risken för felsväljning.
• Se till att patient som matas har tuggat och svalt undan en tugga innan nästa omgång mat erbjuds
• Låt patienten dricka vatten mellan varje tugga, matrester som kan ha fastnat i mun och halsen sväljs då undan 
• Hjälp patienten om hen hostar
• Se till att patienten inte är ensam när hen äter
• Om patienten har sond, och sonden åker ut: 
  Se till att veta varför en patienten har sond, på så vis vet du också hur stort behovet är att sätta in en sond igen. Beslut om uttag av sond ska göras utifrån kunskap om patientens faktiska sväljförmåga.