Herman Nilsson-Ehle har i många år hållit kurser i hematologi för bland annat allmänläkare. Han ser ett stort behov av kurser som ger handfasta råd på hur man går tillväga vid anemier och andra ”benigna” störningar i blodsystemet.
— Jag har hållit de här föreläsningarna sedan 2011 och det kommer alltid nya åhörare, så behovet är omättligt. Samtidigt sker en utveckling av diagnostik och behandling, säger han.

Bristande kunskap om hur benign hematologi utreds

Hur gör man egentligen när man misstänker ”benign” hematologisk störning? Sekundär till malignitet? Den frågan är själva problemet i ekvationen menar Herman. Som allmänläkare idag måste man vara uppdaterad på väldigt många olika områden, och på så sätt är det lätt att glömma bort nästa steg i utredningen.

— Det är inte varje dag som man har patienter med tydlig anemi. Men så dyker någon plötsligt upp, och då undrar man, hur var det nu man gjorde?

Läs även: När förstorade lymfknutor visar sig vara lymfom

Att diagnostisera olika hematologiska sjukdomar kan ibland vara komplext. När uppstår en välgrundad misstanke på malign blodsjukdom? Och hur bråttom är det? Enligt Herman behöver allmänläkare uppdaterad information om konkreta åtgärder som bör göras vid misstanke om både benign och malign hematologisk sjukdom. Under sina kurser får han förklara hur man förhåller sig rent praktiskt om man misstänker kombinerade anemiorsaker eller rent av en malignitet.

— De handlar om ganska handfasta råd. Vilka symtom är viktiga, vilka prover tar vi först, och vad gör vi sen när vi får upp spår på nån järnbrist, B12-brist, sekundär anemi, eller kombinationer?  Det handlar mer om ett kliniskt resonerande och hur vi går tillväga, och jag tror att många tycker att det är skönt att få en genomgång på det.  

Vilken del av kursen uppskattas mest av deltagande allmänläkare?

— Det är uppdatering av diagnostik på framför allt B12  och järnsidan. De tycker också att det är bra att få en uppdatering på utredningsrekommendationer för bakomliggande sjukdom, för så som man gjorde för 10-20 år sedan kanske inte stämmer idag.

Underlätta processen med en tydlig remiss

En del av de remisser som skickas innehåller otillräckligt med information. Det är i alla fall en del av Hermans kliniska vardag.   

— Vi får en liten andel av vad jag skulle kalla dåliga remisser, frågeställningarna är oprecisa och vi får inte den bakgrundsinformationen som vi behöver.

Läs patientfallet: Din patient har lågt blodvärde och förstorade lymfkörtlar på halsen

När man skriver en remiss så ska man först och främst veta vad man frågar efter.
Ge en vettig bakgrundsinformation och skriva en tydlig frågeställning: vad misstänker du och varför?

— När man skriver en remiss till någon ska man underlätta så mycket som möjligt för mottagaren. Vi måste ha informationen i remissen för att kunna prioritera, ibland ska de in i standardiserat vårdförlopp och ibland i medicinsk prioritering och då måste vi ha ett underlag så vi hamnar rätt.

Remissen ska innehålla:

• Amnes (kriterier för välgrundad misstanke)
• Symtomduration
• Allmäntillstånd och övriga sjukdomar
• Tidigare sjukdom och behandlingar
• Läkemedel
• Socialt (eventuella språkhinder/funktionsnedsättningar)
• Patientens kontaktuppgifter


Läs mer om folikulära lymfom här.