Rätt bemötande a och o vid inkontinens

Att inte kunna ”hålla tätt” och därför hamna i besvärliga situationer är ett stort problem för de omkring 800 000 svenskar, varav 500 000 är kvinnor, som i dag lider av urininkontinens. Trots att symtomet är så vanligt förekommande, är urininkontinens en folksjukdom som länge har varit tabubelagd.

Just för att det kan vara känsligt för många är det oerhört viktigt att dessa patienter tas emot på ett respektfullt sätt när de söker sig till sjukvården för att få hjälp. 

– Allra viktigast är det att man som läkare tar sig tid att ringa in problemet ordentligt. Rätt behandling kan inte påbörjas förrän det står klart vilken typ av inkontinens patienten har. I fastställandet av diagnosen är anamnesen, patientens sjukdomshistoria, väldigt viktig, säger Aino Fianu Jonasson, docent och överläkare på enheten för obstetrik och gynekologi på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. 

Tidigare väldigt skamfyllt

Sedan Aino Fianu Jonasson började arbeta med inkontinensdrabbade patienter för drygt tjugo år sedan har det hänt en hel del som talar för att utvecklingen går åt rätt håll.  

– Tidigare var det här ett väldigt skamfyllt och obehandlat område. Det togs inte riktigt på allvar och folk vågade inte söka hjälp. Men mycket har hänt de senaste åren och i dag pratar man mycket mer öppet om det. 

Inkontinens dyker upp i alla åldrar, även om problemen ökar med stigande ålder. Under vissa perioder av livet, exempelvis under en graviditet eller förlossning, kan tillfälliga problem med inkontinens uppstå för att sedan försvinna några månader senare. Inkontinens vid graviditet behandlas bäst av en barnmorska eller en sjukgymnast som är utbildad i bäckenbottenträning, det vill säga knipövningar.

De tre vanligaste typerna av inkontinens är ansträngningsinkontinens, trängningsinkontinens och blandinkontinens. Av dessa tre är ansträngningsinkontinens vanligast bland kvinnor, och drabbar ungefär 50 procent av patienterna. De två andra varianterna utgör båda omkring 25 procent.

Kirurgisk behandling ett alternativ

Ansträngningsinkontinens, som uppstår i samband med ökat buktryck, exempelvis vid hosta, hopp eller tunga lyft, behandlas i första hand med bäckenbottenträning. Om besvären är omfattande eller om patienten upplever att livskvaliteten försämras mycket kan kirurgisk behandling vara ett alternativ, syftande till att återställa urinrörets läge under symfysen.

Vid trängningsinkontinens/överaktiv blåsa känner patienten oftast av urinträngningar men hinner inte alltid till toaletten innan delar eller hela blåsinnehållet tömmer sig. Den här typen av inkontinens behandlar man i första hand med blåsträning där patienten får träna på att gå mer sällan på toaletten. Miktionslista, där miktionsfrekvens, urinmängder samt graden av trängningar noteras, ger god vägledning.

– De här patienterna går ofta på toaletten så fort de känner av en trängning, vilket med tiden minskar blåsans kapacitet att hålla kvar en större mängd urin. Till slut är det inte längre patienten som styr blåsan utan blåsan som styr patienten, säger Aino Fianu Jonasson.

Läkemedel och träning

För den som har svårare problem med (neurogen) överaktiv blåsa är det sedan i vintras tillåtet att använda botox (botulinumtoxin) som behandlingsmetod. Botox injiceras då i urinblåsans vägg, vilket skapar en denervering i blåsan och gör den ”mindre aktiv”. Denna kemiska denervationen är emellertid inte permanent; injektionen måste i regel upprepas efter fyra till sex månader.

– Sedan tidigare finns det dessutom olika läkemedel, exempelvis antikolinergika, som kan hjälpa och i somras kom ett nytt läkemedel som verkar på beta-3-receptorerna i blåsan. Med hjälp av läkemedlet kan blåsan hålla mer urin än tidigare.

Den tredje vanligaste typen av urininkontinens är blandinkontinens, det vill säga en kombination av överaktiv blåsa och ansträngningsinkontinens. 

– Här kan man få jobba med en kombination av blåsträning och bäckenbottenträning. Även om det inte alltid är möjligt att bota inkontinens ska man alltid behandla så gott det går, eftersom det kan göra patientens sociala situation så mycket bättre, säger Aino Fianu Jonasson.