Jacob Endler, ST-läkare på Södersjukhuset i Stockholm, beskriver i en krönika hur han blir filmad av anhöriga en natt på jobbet – i vilket syfte är han osäker på. Läs krönikan som tidigare publicerats i Läkartidningen och som går att läsa här på NetdoktoPro.

Varför blev jag filmad av de anhöriga?

Jag blev filmad på mitt arbete en natt. Inte av medierna eller av min arbetsgivare i utbildningssyfte, utan av en patients anhöriga, och jag är osäker på i vilket syfte.
På sjukhuset där jag arbetar lägger vi ett stort antal förlossningsepiduraler varje år. Som ST-läkare är det en av mina vanligaste uppgifter på jourtid, och jag har nu lagt många hundra. Jag har en standardmonolog där jag först frågar efter kontraindikationer, förklarar proceduren och avslutar med att fråga ifall patienten har några frågor eller är rädd för något. Men jag slås ofta av bristen på frågor från patienten. Det är en mycket säker metod, men hur säker eller osäker vet patienten oftast inte. Inte heller hur van eller ovan jag är.

Patientens anhöriga frågade mig ifall de fick ta bilder, helt enligt sjukhusets nya policy, och jag accepterade detta. När jag avslutat det okomplicerade anläggandet av epiduralen vred jag på huvudet och såg hur en anhörig filmat hela förloppet. Jag frågade varför, och de svarade att de ville ha det på film.

Människor väljer att titta på märkliga saker på tv, men jag har svårt att se framför mig hur familjen bullar upp sig i tv-soffan på fredagen med chips och dip för att titta på när jag stoppar in en 18 gauge nål i ryggen på deras dotter. Det kan inte ha varit syftet med filmandet. Ett fenomen tycks breda ut sig där patienter vill dokumentera vården för att kunna använda som bevis vid en eventuell felbehandling, vilket jag misstänkte var den verkliga anledningen till filmandet. Jag kände mig irriterad och misstrodd. Men, kanske har jag inte rätt till min indignation?

Det finns en informations­asymmetri i vården: de som producerar vården besitter specialistkunskap, medan de som erhåller vården oftast inte har det.

I Sverige har vi haft en unik situation med mycket stor tilltro till det offentliga och framför allt till sjukvården. Patienter har tidigare litat på sina behandlare och på organisationsformen. Detta har förändrats.

När allt större möjligheter och krav ställs på valfrihet i vården uppstår ett informationsvakuum. Utifrån vilka parametrar ska patienterna välja och vem ska de lita på? Det ligger i valfrihetens natur att värdera, för om alla alternativ är likadana är det ingen valfrihet. Vi har som samhälle lagt över en stor del av valfriheten på individen men har som vårdgivare svårt för att acceptera den naturliga konsekvensen av detta som är värderandet och ifrågasättandet.

Men människor är notoriskt dåliga på att förhålla sig till sannolikheter, vilket lotterier är ett ständigt bevis på. Patienter kan inte uppskatta risken för en vårdskada så de överskattar den individuella risken. Risken för att allvarligt skadas av en förlossningsepidural är fem gånger lägre än risken för att avlida till följd av generell narkos eller ungefär lika stor som den årliga risken för att träffas av blixten. Samtidigt underskattas vårdskador som grupp och fenomen, och fel patientgrupp skriker högst. För det är inte den kärnfriska 20-åringen som ska vara rädd för och ifrågasätta behandlingen, det är den 82-åriga kvinnan jag träffar senare samma natt. Den före detta lärarinnan har en höftfraktur och har väntat 36 timmar på behandling. Hon borde filma”.

Har du blivit filmad på jobbet av patient eller anhörig?