Debatt | Gastroenterologi

Kräkning och feber utan adressat

Det är svårt att ta hand om en patient med buksymptom utan att fråga om illamående och kräkningar, men de är också svårt att dra några slutsatser av svaren. Illamående och kräkningar kan man nämligen ha vid i princip vid alla buksjukdomar.


Åke Andrén-Sandberg, överläkare och professor, Gastrocentrum kirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, Gastrocentrum kirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset
Publicerad den: 2014-07-04
Författare: Åke Andrén-Sandberg, överläkare och professor, Gastrocentrum kirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, Gastrocentrum kirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset

Annons

Exempel på det är sjukdomar i matstrupe, magsäck, gallvägar, bukspottkörtel, tolvfingertarm, tunntarm, blindtarm, tjocktarm och så vidare – alla kan ge kräkningar, vilket innebär att en uppgift om att patienten har kräkts knappast leder diagnostiken framåt, och egentligen inte heller anger sjukdomens svårighetsgrad. Därför måste man precisera ytterligare vad man menar:

  • mängden och durationen spelar naturligtvis roll. Vid ventrikelretention och vid ileus kan det komma litervis och det finns inget slut på kräkningarna
  • kaskadkräkningar är ett ord man brukar ange exempelvis vid pylorusstenos på barn; de verkar må bra ända tills de kastar upp mycket och häftigt (tömmer magsäcken)
  • finns det galla i det uppkräkta talar det för att hindret sitter nedanför papilla Vateri
  • om det först kommit ”normalt” maginnehåll vid en första kräkning och sedan blodtillblandat vid en senare talar det för en rift i slemhinnan (Mallory-Weiss)
  • om det finns gamla matrester i det uppkräkta får man en uppgift om hur länge hindret eller sjukdomen varat
  • kräkning på barn som springer och hoppar och sedan kräker tyder på en dåligt fungerande övre magmun (symptomen kan växa bort)
  • orden ”fekal kräkning” används när det uppkräkta ser ut som avföring men skall inte användas; det är aldrig tjocktarmsinnehåll som kommer upp
Annons
Annons

På motsvarande sätt så är feber ett alltför oprecist ord för att bara använda som ”finns” eller ”finns inte.” Feber är ett gott tecken och signalerar att patienten har reagerat normalt på infektionen. Det är undertemperatur, liksom leukopeni, som är farligt. En överreaktion på 40 grader eller mer talar dock för en situation där kroppen har bristande kontroll. Vid exempelvis misstänkt appendicit kan hög feber som ett tidigt symptom nästan säkert avskriva diagnosen – snabbt stigande

feber tyder på viros. Det typiska vid appendicitfeber är att den vid första mätningen är knappt märkbart förhöjd, när patienten har blivit allmänpåverkad kan den påvisas mellan 38 och 39 grader C och först om patienten får en allmän peritonit och blir septisk kan man förvänta sig febertoppar på över 40oC, men då har patienten också andra sepsistecken. Anmärkningsvärt nog behöver patienter med appendicitabscess inte har så hög feber, ibland kan den ligga strax under 38 grader för att sedan bli mycket hög om abscessen spricker. Slutligen, en appendicit i läkningsfas får vanligen en normalisering av temperaturen långt innan CRP har blivit normalt.

Annons
Annons
Perforationer av mag-tarmkanalen leder till att innehåll från magsäck, tunntarm eller kolon läcker ut i bukhålan. Det ger plötslig och kraftig smärta, men temperaturstegringen är initialt mycket beskedlig. Först i ett senare stadium blir patienten septisk med hög temperatur. Det tar således tid för bakterieresterna att nå det hjärncentrum som ökar temperaturen i kroppen. Akut pankreatit är ju initialt alltid en ”kemisk sjukdom”, vilken inte leder till hög feber. Om det emellertid utbildas nekroser i pankreas (svår eller medelsvår pankreatit) kommer tempera-turen att ligga påtagligt förhöjd – utan att nå sepsisnivåer på 40 grader C eller mer.

Kommentarer

Du måste logga in för att kunna skriva kommentarer. Logga in.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons