Vill införa screening mot diabetes typ 2

Diabetes typ 2 är en kronisk sjukdom som associeras med övervikt, en förändrad insulinsekretion och progressiv utveckling av hyperglykemi. En ökad fettmassa främjar utveckling av insulinresistens i både muskler och lever, främst om fettdepåerna hittas kring abdominala organ.

– Betacellerna försöker hela tiden att bemästra insulinresistensen genom att producera ökade mängder av hormonet, vilket självklart påverkar bukspottkörteln. Upp till två tredjedelar av betacellerna kan sluta att fungera hos en patient med diabetes typ 2, säger Fredrik Nyström som är överläkare och professor i internmedicin vid Linköpings universitet.

Insulin är betydande i glukosmetabolismen och har en central roll i patogenesen bakom diabetes typ 2. Men även andra metabola förändringar ses vid utveckling av hyperglykemi, exempelvis onormala nivåer av inkretinhormoner som glucagon-like peptide-1 (GLP-1) samt glucose-dependent insulinotropic peptide (GIP).
Hormonen verkar genom att stimulera till insulinfrisättning i gastrointestinalkanalen. GIP avsöndras av enteroendokrina K-celler i den proximala delen av tunntarmen, medan GLP-1 produceras av L-celler. Båda fungerar som aktiva hormon och sekreteras redan några minuter efter en intagen måltid. GLP-1 och GIP binder till G-proteinkopplade receptorer som finns i perifer vävnad, däribland i hjärnan och skelett. Det finns även receptorer i bukspottkörtelns betaceller och en aktivering stimulerar till sekretion av insulin. GLP-1 och GIP främjar även proliferation av betaceller samt minskad apoptos, enligt cell- och djurförsök. 

– En lägre inkretinproduktion ger även effekter som ökad glukagonsekretion, en sämre mättnadskänsla och sänkt insulinkänslighet. Metabola rubbningar som är bekanta hos en person med diabetes typ 2, säger Fredrik Nyström.

Reabsorption av glukos i proximala tubuli

Njurarna spelar en betydelsefull roll i glukosmetabolismen. En central del är glukoneogenesen, en annan är renal reabsorption av glukos via olika transportörer. Närmare 180 gram glukos filtreras dagligen och cirka 98 procent av reabsorberingen sker i den proximala delen av nefronet. Där finns specifika transportörer lokaliserade, exempelvis sodium glucose co-transporter protein (SGLT) 1 och 2.

– SGLT2 är en co-transportör med hög kapacitet som är positionerad på den apikala delen av proximala tubuliceller. Transportören ansvarar för den huvudsakliga reabsorberingen av glukos i njurarna, säger Fredrik Nyström.

SGLT2 pumpar hela tiden glukos mot koncentrationsgradienten. Glukosen överförs därefter till cirkulationen genom faciliterad transport via GLUT2 som är positionerad på tubulicellens basolaterala membran. Co-transportören SGLT1 återfinns på den distala delen av proximala tubuli och ansvarar för reabsorbering av resterande glukos.
De senaste åren har det kommit flera riktade läkemedel för behandling av diabetes typ 2 som verkar genom att inhibera specifika glukostransportörer i tubulussystemet, medan andra stimulerar bildning av inkretiner i gastrointestinalkanalen.

– Läkemedlen är effektiva, men samtidigt ska de ses som ett komplement till insulinbehandling.

Diabetes måste identifieras tidigt

En majoritet av de som drabbas av diabetes typ 2 är asymtomatiska och hinner nå ett avancerat stadium av sjukdomen innan diagnosen ställs. Det innebär att patienten kan ha komplikationer på bland annat hjärta, njurar, ögon och blodkärl. Genom att screena för diabetes typ 2 förbättras möjligheten att upptäcka sjukdomen tidigare och därmed minskar risken för svåra komplikationer, menar Fredrik Nyström.

– Individer som ligger på ett BMI mellan 28–30, och därmed är i riskgruppen, skulle kunna kallas för screening. Det är väldigt viktigt att upptäcka diabetes typ 2 innan blodsockret har blivit skyhögt och betacellerna är utmattade. Dessutom kommer ofta hjärtinfarkten, som är vanligaste dödsorsaken vid diabetes typ 2, tidigt i sjukdomsförloppet.

Tror du som läkare att screening för diabetes typ 2 skulle vara effektivt? Kommentera gärna direkt under artikeln.