Långa avstånd hämmar patienter från att delta i hjärtrehabilitering

Både vetenskapliga studier och nationella riktlinjer för hjärtsjukvård slår fast att fysisk träning som behandling är en central del vid rehabiliteringen efter kranskärlssjukdom.

– Fysisk träning inom hjärtrehabilitering är livsviktig, och det finns stark evidens i dag för att deltagande i träningsbaserad hjärtrehabilitering medför en rad positiva effekter på mortalitet, återinläggning på sjukhus, kardiovaskulära riskfaktorer, ångest, och depression, säger Sabina Borg, forskare i fysioterapi vid Linköpings universitet.

Träningsbaserad hjärtrehabilitering inkluderar både kondition- och styrketräning. Det bör pågå i minst tre månader och inledas och avslutas med fysiska funktionstester. Sabina Borg berättade om forskning som visat att regelbunden fysisk träning haft lika god effekt på hjärtinfarktpatienter som blodtryckssänkande läkemedel.

– Trots detta är fysisk träning en underutnyttjad behandlingsform inom hjärtrehabiliteringen. Det är beklagligt, inte minst för att det här är en väldigt kostnadseffektiv behandling, säger hon.

Svårt att få patienter att delta

Deltagande och följsamhet till hjärtrehabiliterande träning är låg. Andelen patienter som deltar i Europa ligger på omkring 30 procent, mindre än hälften vidmakthåller sina motionsvanor sex månader efter avslutad rehabiliteringsprogram. Enligt kvalitetsregistret Swedhearts årsrapport 2018 deltog endast 19 procent av de svenska kranskärlpatienterna i träningsbaserad hjärtrehabilitering på sjukhus och skillnaden var stor mellan sjukhusen.

– Här behöver vi fundera på hur våra resurser ser ut och hur de fördelas, och våra möjligheter att ta emot fler patienter i den här behandlingsformen.

Läs även: "Kunskapen om förmaksflimmer har ökat avsevärt"

Avståndet är ett hinder

Varför deltar då inte fler patienter i den träningsbaserade hjärtrehabiliteringen? Sabina Borg menar att det finns ett stort antal hinder för patienterna. Resultatet från hennes avhandling visade att avståndet till sjukhuset var den starkaste orsaken till att patienterna inte deltog i träningen. Ett avstånd på 16 kilometer eller mer var kopplat till ökad risk för att inte delta. Studiens resultat gick i samma linje som tidigare studier både nationellt och internationellt.

– Det som utmärkte Sverige i den här studien var att kvinnor deltog i större utsträckning än män i fysisk träning på sjukhus. Tidigare studier har beskrivit det motsatta.

“Totalt misslyckande”

Moderator Kristina Hambraeus konstaterar i slutet av seminariet att sjukvården misslyckats totalt med att få patienter att delta i fysisk hjärtrehabilitering. Sabina Borg ger medhåll och tillägger att sjukvården bör titta på andra modeller för träning och för att lyckas aktivera patienter.

– Jag tror att det är viktigt, precis som forskningen visar, att vi också tittar på andra alternativ, säger Sabina Borg.

Forskning pågår kring hur geografiska avståndet kan övervinnas. En strategi berättar Sabina är att arbeta med alternativa modeller, vilket inkluderar hembaserad träning, E-hälsa, och bättre samarbete med primärvården för att skapa träningsmöjligheter närmare patienterna. Även komponenter i interventioner, alltså självmonitorering, specifik målsättning och feedback på beteende och träning.

Sabina Borg deltog under seminariet Preventionsriktlinjer - Kunskapslucka i det dagliga arbetet, under Kardiovaskulära vårmötet den 11 april 2019.