Ingen vet när det kommer att finnas ett botemedel mot Hiv. Troligtvis är ett botemedel många år bort, menar Marie Larsson som är professor i molekylär virologi vid Hälsouniversitetet i Linköping. Hon har forskat inom hiv-1 i mer än 17 år, och fokus ligger på dendritiska cellers roll vid initial hiv-infektion. Celltypen finns exempelvis i livmoderns mucosa och är bland de första celler som virionerna stöter på vid sexuell överföring av sjukdomen.

– Hiv-1 sprids främst genom heterosexuellt samlag. Då etablerar viruset snabbt en kontakt med mucosan i kvinnans genitaltrakt, och rektum. Bara timmar efter exponering har virionerna inlett en infektion som leder till en snabb och kraftig förstörelse av CD4+ T minnesceller, främst i gastrointestinalkanalen.

Forskning kring hiv-1

Marie Larsson har arbetat med en forskningsstudie som visar att hiv-1 använder dendritiska celler för att underlätta genomträngandet av livmoderhalsens mucosa och submucosa, vilka är svåröverkomliga barriärer som innehåller defensiner och komplementproteiner. Dock lyckas hiv-1 undkomma komplementmedierad lys genom att klyva C3 till den inaktivera formen iC3b. Detta fragment fäster kovalent till viralproteinet gp120 och inaktiverar därmed komplementreceptorn CR3 (CD11b/CD18).
I studien visades även att komplementopsinerat hiv-1 internaliseras mer effektivt av dendritiska celler i mucosan, jämfört med fritt hiv-1. Opsineringen underlättar därmed virusets förmåga att infektera. Att hiv-1 utnyttjar inaktiverade komplementfragment och ger en ökad infektion har varit känt sedan tidigare. Men få studier har specifikts gjorts på den lokala infektionen i vaginal mucosa.

Olika virusformer i livmoderns mucosa

Forskargruppens nästa steg var att blockera integriner, vilka används av olika virustyper för att kunna infektera en värdcell. Både T-celler och dendritiska celler uttrycker flera integriner som exempelvis CD3 (CD11b/CD18). Vid blockering av CD4:s bindningssite på gp120 minskade infektion av dendritiska celler signifikant, både gällande opsinerat- och fritt hiv-1.
Även integrinerna α4, β7 och β1 inhiberades med hjälp av antikroppar. Alla tre integriner är centrala i uppregleringen av hiv-1, bland annat genom att underlätta infektion av T-celler.

– Även här minskade infektionen av hiv-1 signifikant, både hos dendritiska celler och CD4+ T-celler. Att viruset existerar i olika former i livmoderns mucosa, både fritt och som opsinerat, är en viktig upptäckt, säger Marie Larsson.

Hoppfull gällande botemedel mot hiv

Hon påpekar att det behövs fortsatt forskning om de initiala händelserna vid infektion av hiv-1 i genitaltraktens mucosa hos kvinnor, eftersom den spridningsvägen är vanligast. Att kunna förhindra en lokal infektion i cervix hindrar även en systemisk hiv-infektion på sikt. 

– Dessutom behöver vi mer kunskap om hur hiv-1 använder komplementopsinering för att interagera med celler och infektera dem. Det kan vara viktig kunskap ur behandlingssynpunkt.

Ingen vet ännu hur man ska initiera en regression av viruset, eller hur lång den perioden behöver vara innan sjukdomen räknas som botad. Det har tvingat forskare att ta ett steg tillbaka och åter studera mer grundläggande mekanismer: vilka är hiv-virusets huvudmålceller, vad händer vid infektion, kan vi använda manipulerade antikroppar och vilka celler inhyser latenta virus? Trots många frågetecken är Marie Larsson ändå hoppfull gällande ett framtida botemedel mot hiv.

– Jag tror vi kommer att lyckas, frågan är bara när. Än så länge är viruset smartare än oss. 

När tror du att det kommer finnas ett botemedel mot hiv? Kommentera gärna direkt under artikeln.